I båtgravarna i Valsgärde, Uppland, begravdes ungefär en man per generation i en båt fylld med bra-att-ha-föremål i livet efter detta. Boken handlar om fyra praktgravar från slutet av 500-talet eller början 600- till 700-tal.
Jag fick en enorm bonus i boken, nämligen kapitlet hästarna och hästutrustningen.
Med på sista resan var också hästar. Framför fören på båtgravarna låg upp till fyra hästar. Vissa av hästarna var begravda med betsel och huvudlag på plats, andra fick finkläderna lagda vid husse.
Vikingahästar - en liten rultig arbetsmaskin med lädersnören som styrenhet? Icke.
Titta bara! BLINGBLING! Spännen, beslag, remkorsbeslag och tränsringar gjutna i brons och belagda med guld. Hå.
Utrustning värdigt en Juppe. Ja, jag skulle betala en förmögenhet om någon satte igång med att tillverka repliker av vikingahuvudlag. Vill ha. Behöver. Tynar bort utan.
Jag har sökt som en galning efter bilder från Gustavianums samlingar - lärdom, var hittar en bilder i dag. Jo, på facebook där museet har en egen sida förstås:
Det här är ett ändbeslag i form av ett djurhuvud till huvudlag med betsel i grav 6.
Foto: Gabriel Hildebrand.
Liksom bilden på hur hela huvudlaget ser ut, monterat på modernt läder:
Samtliga beslag är helt täckta med djurornamentik. Mellan beslagen sitter välvda dekorbucklor.
Foto: Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum, Uppsala.
I min jakt på bilder som är okej att använda i ett blogginlägg som är en slags anmälan av en bok mejlade jag författaren.
Jag fick svar inom en halv minut på en lördag och två bilder att använda:
Ytterligare ett ändbeslag, alltså för den yttersta tampen på en läderrem.
Båda bilderna kommer från huvudlaget från graven Valsgärde 5.
Varför har inte moderna träns det? Fullständigt hopplöst att sköta, men vem bryr sig? Jag älskar att putsa.
Titta bara. Längst upp till vänster ett remkorsbeslag, som samlade remmar på huvudlaget.
Ovanför tränsringarna finns beslag som var fästa med nitar mot lädret för extra prål-effekt. På ett av tränsen var huvudlaget prytt med rader av nitar mellan beslagen. Knappt en läderyta var oprydd.
Enligt teckningar och andra bilder så hade lustigt nog huvudlagen käkrem men inte nosrem. Ett av huvudlagen har en nosrem med enbart överdel, så att hästen kan gapa.
Dör lite.
Självklart fanns det också huvudlag för vardagsbruk som var betydligt mer enkla.
I grav 6 låg förutom en valack i tioårsåldern också en hingst på minst mellan 16 och 18 år. Här förundras författaren över att det äldre djuret hade en sadel bredvid sig och så filosoferar han över om inte det yngre djuret borde vara bättre som riddjur.
Där sticker min hjärna iväg på egna promenader. Förstår att Kent Anderssons största intresse kanske inte är hästar. En häst är färdigutbildad på högre nivå först vid tio års ålder, cirkagurka.
Det måste ha tagit lång tid att utbilda en häst för strid, för att vänja sig vid svärd, lans och sköldar.
Hur länge levde vikingarnas hästar?
En islandshäst kan ju gott och väl bli 30 år och vara pigg långt upp i åldern. Visst, vi ger våra hästar bättre mat (och vällevnadssjukdomar) - men varför skulle hästarna inte ha kunnat leva ett långt liv på vikingatiden?
Långa vintrar förstås, kanske instängda i ett långhus. Det gjorde väl inte underverk för leder och hälsa.
Kent Andersson berättar också att två olika hästraser har funnits i Valsgärde under 600- och 700-talet. En av raserna härstammar från de första hästarna i Sverige, den andra har sitt ursprung i sydöstra Europa. Hästen från Europa liknade vildhästrasen tarpanen och är släkt med arabiska fullbloden.
Jag tycker att jag kan se en hel del arab i min rundmagade islandshäst, inte minst i hans huvud.
Med i gravarna fanns också en brodd som hade en pik rakt ned och två sidor som böjdes i hovform och spikades fast i hoven.
Författaren tycker det är märkligt att det inte finns någon logik i hur broddarna sitter fast på hästarna. Vissa hade brodd enbart på bakhovarna, andra på framhovarna. Det finns ju lite samma tänk i dag, vissa nöjer sig med att brodda där bak.
Hästar fungerade som värdefulla gåvor mellan stormän. I boken berättas att den romerske författaren Tacitus också berättat att vissa utvalda hästar användes som orakel och ansågs kunna förutsäga framtiden.
Å vad Juppe skulle trivas i den rollen. Jag ser honom framför mig. Alla blickar på den blingprydda hästen.
Så, skutt skutt iväg till bibblan om du inte vill köpa boken. Det kan du till exempel göra här och här.
ISBN: 9789173538817
Isbn är bra att ha om du vill beställa boken på bibblan.
Du vill läsa den här boken, jag lovar. Den berättar om gravarna, men också om djuren och människorna. Och så ger den mersmak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar