Skit i fotboll - vi är bäst

I det ytterst lilla är faktiskt både jag och Juppe väldigt modiga.

Värda respekt.

Vi vet det. Tittar på varandra och nöjer oss med det.

Vi har uträttat storverk på sistone, i sällskap av andra.

I går och i dag utför vi storverk på egen hand.

I går körde vi faktiskt på brutalt, trots värme, bromsar och skit.

Vi klättrade i avelsflockens hage, plussade på med travjobb i högt gräs bakom källarbacken (som Juppe tycker är läskig). Belönade varandra med avslappnade frust och gav oss inte.

Det blev både tölt och trav längs med åkern mot skogen också.

I dag skulle jag ha promenerat med Juppe på backen. Det blev uppsuttet.

Men - uppsuttet med ambitionen: Långa tyglar vad vi än råkar ut för.

Vi råkade ut för.

Inga stora faror, men en pippi som högljutt protesterade och flapprade fram framför oss.

Juppe satte sig på rumpan och undrade vad i h-e det var fråga om.

Kom, nu går vi, sa jag.

Det sköna med Juppe är att han gör det.

Jag tog inte en millimeter i hans tygel på en timme, trots att jag ville.

Jag bestämde mig för att lita på honom till hundra procent. Gör man det pillar man inte i tygeln, man påminner om vart vi vill gå, men en tar inte och stretar i tygeln.

Ibland är du snudd på intelligent, sa Juppe när jag hoppat av hans rygg efter en timme.

Skit på dig, sa jag.

Hö, hö, sa Juppe.

Jag tycker du är både snygg och klok som lämnar tygeln åt mig.

OCH fattar att bästa belöningen är att få äta mat efteråt.

Skit på dig, sa jag.