Den 22:a juli kom Titania från Bäjeby till världen

Tänk att det inte var ett dugg svårt med namn på fölis.

Titania är namnet på älvornas drottning (känn ingen press lilla fölis), mest känd kanske för att Shakespeare plockade upp karaktären i En midsommarnattsdröm.

Men - Titania är också en av planeten Uranus månar, jag ville gärna ha någon form av rymdtema eftersom Jupiter är döpt efter planeten Jupiter.

Och så spökar faktiskt den värmländske poeten Fröding också. I diktsamlingen guitarr och dragharmonika dyker hon upp. Och har du inte läst Fröding så har du nog lyssnat på Mando Diaos tolkning.

Okki.

Här kommer bildbomben på tio timmar gammal fölis. Helt oredigerade bilder med färgstick, felexponerade och gud vet allt jag lyckades med. Men motivet, motivet.

Upp och hoppa. Vi får besök, sa Tinna.

Gänget.

Kolla. Mer ben än föl.

Och så stor! Tycker jag i alla fall. Men vad vet jag å andra sidan.

Näbbig profil.

Tinna fick jobba för att släppa efterbörden.

Så skönt ändå att den släppte av sig självt.

Världens pinnigaste lilla rumpa. 

Mettun hade inte riktigt tur i sina försök att hälsa på fölis.

Titania är riktigt, riktigt svart i pälsen.

I solen stack inte stråna iväg åt något håll i färg.

Mamma Tinna blir ju lite brun i starkt solljus.

Och som två små solfjädrar med vita strån i pannan.

Mycket bussigt ändå av moder natur tycker jag, då har jag något att gå på när jag ska bläddra mig fram genom svarta hästar i hagen när Titania blir stor.

Tinna lät fölis snutta precis hela tiden.

Rutinerat och mycket, mycket snällt sträckte hon på sig för att det skulle bli lättare att komma åt.

Är allt frid och fröjd nu då i Bettinas huvud?

Nehehehehehej, skulle inte tro det.

Nu kan små tankar som: herregud. Har hon underbett? dyka upp.

Och: bockfot? Hur ser det ut egentligen? Har hon bockfot där fram? Rätar det ut sig av sig självt?

Jag tror faktiskt att Titania är Tinna upp i dagen.

Tur att jag har lugna och rutinerade människor runt omkring mig.

Stallägar-Annica låter avelsflocken bo hemma hos sin mor under sommaren.

Tinna och mamman har hittat varandra. Så här nära skulle jag inte våga gå Tinna faktiskt.

Jo, jag är en försiktig typ. Jag också.

Så fint huvud.

Ja, tycker jag i alla fall.

Lite ljusare runt mulen, plockar upp de vita stråna i pannan så fint.

Men ser inte framhovarna mysko ut?

Nä, nu får det vara nog, sa Tinna då.

Jag tycker ändå att hon såg ut att njuta när jag berättade hur fantastisk hon är.

Och så fint föl hon har gjort igen.

Jag vet, sa hon och rullade sig som skydd mot insekter.

Mettun hade lite otur igen när hon skulle hälsa på fölis igen, igen, igen.

Och så fort vi gått ur hagen fick lilla Titania lägga sig ned för att vila.

Tinna höll henne på fötter så länge vi var i hagen. Världens bästa mamma.