Olycklig kärlek nr I på Island

Den här lilla damen fick jag på första ridturen på Island.

Hon är ett arbetsverktyg, en fåraherdes häst. Söt som socker, jag förstår att hon fick namnet Lukka (Lycka).

Under kristyren fanns obändlig energi och en sådan arbetsvilja (ska läsa det här högt för Juppe, för det hade inte han i dag).

Fasen. Det blev liksom aldrig Lukka och jag om ni förstår.

Jag kände skräckblandad förtjusning och fascination när stalltjejerna berättade om hennes jobb - och om hur jag skulle rida henne.

Helst inte alls, på något sätt. Inte ta i tyglar, inga ben som smiter åt. Inte klappa för det kan betyda full fart framåt.

Lukka stod i stallet för att komma i form till fårdrivningen. Då skulle hon ut på bergssidorna - som skjuten ur en kanon - med sin ägare på ryggen. Jihaaaaaa.

Vi fick en jobbig start Lukka och jag.

Vi hade lite olika tempo och skills i vår grupp, som det ju kan vara. Lukka tyckte inte om när det gick långsamt. Långsam tölt kan hon inte stava till (hon ställer heller inte upp på horsies som ni kan se).

När det gick långsamt började Lukkas hals gå som en pistong upp och ned. Hon var som en uppskruvad mekanisk leksak.

Mitt i det där fick jag ändå känna hennes potential, inte utnyttja den, men känna den.

Vi red runt ett berg, på berget gick små stigar uppåt. Ibland skymtade får, och så mötte vi en fårhund.

Lukka scannade av stigarna. Undrade lite - springa? Däråt? Ser du fåret!

Nope, svarade jag i min skalle. Vi ska gå här på rad. För övrigt är jag ett geléhallon som inte ger dig några signaler alls. Jag sa det högt också, för att övertyga mig själv om att jag verkligen var ett gelehallon på toppen av en häst.

- Jag är ett geléhjärta, svarade kompisen på hästen framför. Den hästen hade inte heller tid med skritt och sådant tjafs.

- Jag känner hur mina skinkor liksom är toppen på hjärtat och hur jag flyyyyyyter ut längs sidorna på hästen, sa kompisen.

Jag tänkte mig mer ett varmt och lite halvblött gelehallon som gett upp form och konsistens. Som bara hängde med i någons ficka.

Fasen Lukka. Jag tror att jag hade fått världens häftigaste upplevelse om du och jag fått fara fram som raketer på en stig i tölt i 820 kilometer i timmen, utan något fånigt som stoppade oss.

Jag är ändå tacksam för att ha fått sitta på arbetsverktyget Lukka.

Du var inte impad av tanten i sadeln. Du var uttråkad bortom sans och vett. Min djupa beundran och fascination var helt obesvarad.

På grund av den här ridturen så fattade jag ett felaktigt beslut. Men det får jag berätta om framöver.

Jag och Lukka syns längst till höger i bild.