Världens bästa intervall-Juppe

Varje dag med Juppe börjar så här.

Vad kan jag ha att gnälla på?

Jag behöver aldrig gå en meter i lera eller vad det månde vara.

En Juppe kommer till grinden, varje gång.

Älskar dig, säger Juppe. ;-)

Varje gång så tänker jag - jag har världens vackraste häst.

Folk får säga vad de vill, men visst sjutton spelar det roll att man tycker att hästen är vacker?

Så tycker jag i alla fall. Jag smälter varje gång jag ser Juppe.

Ja, ja. Lerigt är det ju. Regn behövs, så är det. 

Lerigt blir det.

Där har jag också oftast tur. Juppe är sällan helrullad i lera.

Vi drog iväg längs grusvägen upp mot Hallbo i dag. Det blir ungefär knappa fem kilometer om man inte gör några habrovinker.

Vi gjorde habrovinker :-)

Vi blev osams över trav. Vi mötte en grävmaskin med hög svajande grävarm (Juppe sa vaddå? Jag hoppade av, mesprutt).

Till slut blev det bra för alla. Vi travade uppför värsta backen, skrittade ned på andra sidan. Travade upp, skrittade ned OCH galopperade på väg mot stallet!

En seger för mig och för Danmark! (Mannenvännen är från Danmark, han säger alltid så, så jag härmas).

Juppe stannade snällt på krönet av backen. Ingen jädra räcergallop hem här inte. En lydig gosse.

Så skönt.

Sedan får en säga att det var bra tryck i tölten på vägen hem, men jag höll emot och tänkte att ett lågt tempo är jobbigare och mer uppbyggeligt för gossen än att få springa sig lång.

Fasen vad jag är glad för de magmuskler jag ändå fått.

Den älskade hästen var så nöjd, så nöjd efter passet.

Fengur bajskorv jävlades med Juppe bara för att han kunde.

Trots att jag stod i hagen körde han runt med Juppe i lösdriften. Vore jag häst skulle jag ge honom ett kok stryk, så det är väl jättebra att jag inte är häst (speciellt inte en för klen häst).

Tänk så lätt det är att lägga mänskliga känslor på sin häst. Till ingen nytta alls.

Vad bryr sig en Juppe om det. Inte mycket.