Äh, Juppe tar i med bakbenen

Det är ingen ordning på blogglivet nu. I går hade jag och Juppe med oss världens bästa trav- och töltpolis på ridturen - Matilda.

Hon gjorde som jag bad - örnade på om Juppe verkar trivas med att ridas utan nosgrimma. Jag får inte riktigt till en bra modell.

Prio ett var dock Juppes berömda bakben, om jag får med mig dom och om han använder dem rätt i traven. Klart han gör - när jag gör rätt.

Min kropp har på något omärkligt sätt bestämt sig för att luta framåt när Juppe travar. Det är ingen större hjälp, mer stjälp - åt bogen till. När jag fick order om att resa mig och kanske till och med sitta i traven satt ju traven som en smäck.

Ibland vore det skönt att spännas fast i någon slags Stig-Helmer-maskin, som den Stig-Helmer stoppades in i för att lära sig bli en fantastisk golfare. Jag vill ju då ha en ryttarmaskin som ska tämja min kropp. Eller kanske inte.

Stannade gjorde min gullrumpa också efter en galoppsträcka trots att Frami fortsatte en bit längre. Så skönt, så skönt.

 Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönaste svansen bär?

Sluta! sa Juppe. Jag kommer att bli mobbad!

(Fast det är ju jag)

I dag körde vi markarbete. Juppe plockar utan tvekan upp koner som jag pekar på, han är lite osäker på det där att lämna över dem till mig. Dessutom verkar det lite roligt att bita på dem.

Och så körde vi trav och galopp. Juppe blir märkligt upprörd över att behöva galoppera. Det blir lite bättre för varje gång, men det är någon form av övergrepp tycker han.

Så konstigt. Galoppera är ju kul, det tycker i alla fall jag som skuttar bredvid i människogalopp.

På hemväg såg jag fler fina rumpor, även om jag inte hann med att få dem skarpa:

Ljuvliga, avkopplande väg till stallet.