Jag är inte modig i umgänget med andra hästar men nu tycker jag att vi känner varandra jag och Tinna. Hon visar också när man borstar på rätt ställe - och när hon tröttnat.
Hon har så underbart mjuk päls, några borsttag så skimrar den. Manen hänger som en gardin. Tinna vet att hon är en anslående syn, hon vet sitt eget värde helt enkelt. Jag borstade allra underdånigast.
Den här gången var Tinna närmast ointresserad när veterinären Hans Kindahl dök upp. Hon vet ju vad hon har i magen, ska vi nödvändigtvis vara i hennes rumpa och rota så får vi väl göra det.
Jag är lite luttrad som hästägare, det spiller över på allt tror jag. Jag vågar helt enkelt inte vara glad förrän jag vet att saker och ting är som de ska.
Hans Kindahl har lite roligt åt nerviga mattar, men förklarar pedagogiskt och tålmodigt vad det är som syns på skärmen som visar Tinnas inre.
Lite förvecklingar blev det :-) Jag var helt övertygad om att Hans sa att det inte fanns något föl i magen:
Egentligen behövs inget ultraljud sa Hans. Man kan också bara gå in och känna med en hand, fostersäcken är stor som en fotboll och känns jättetydligt.
Här kan man läsa om hur stor fölisen är vid olika tidpunkter under dräktigheten.
Visst är det ändå ett underverk?
Och ja, saker kan ännu hända. Men nu ÄR jag faktiskt glad, jag njuter av att se filmerna av Tinnas fina mage. Fölis fick vi inte se på bild, men det gör inget. Det kommer att bli världens mest fotograferade föl ändå om allt nu går bra.
90 dagar, det är ändå en bra bit på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar