Bildbomb på Snygg-Juppe och stroke i stallet

I dag fick jag en nyttig påminnelse om exakt hur reaktionssnabbt flyktdjuret häst är.

En hinner inte ens tänka: vad f-n?

Vi traskade in i stallet min kompis och jag. Inte sjutton reagerar en kompis på traktorer, grus som skrapas på gården, tröskor som servas, piggelint klädda män i neongult eller en främmande katt som flyr.

Kort sagt. Jag har vaggats in i något slags zombiestadie i stallet. Det är så självklart att det är tryggt och stilla där (när jag inte sliter fram överraskningspresenter i form av renskinn).

Och så trillar en järnspade som stod lutad mot väggen innanför dörren.

Herreminje.

Jag höll på att kratsa en framhov på Juppe. Jag hann inte fatta varför hästen liksom gick upp i rök. Både hov och häst försvann.

Juppe stod och stretade bakåt i grimman för att komma undan monstret vid dörren. Nu är jag ändå ganska snabbtänkt. Och lättad började jag skratta. Juppe lunkade mot sitt hö igen och såg lite moloken ut. Fnorkade mot spaden och spärrade upp ögonen.

Jag gick till spaden och lyfte upp den, vände och mixtrade och visade för Juppe och talade om för honom att han allt är lite fjompig ibland, men bara lite.

Vi höll oss till planen. Ridning i går, det blir markarbete i dag. Och varför inte en ljuvlig promenad i novembersol?

Nerverna var lite på helspänn i början, men det lugnade snart ned sig. Å, längtar ut i skogen. Undrar om det är något typiskt svenskt att göra det?

Bara spankulera och avlöva själen inför vintern.

Njuta av dofter, ljus och krispig luft. Och för all del av härligt sällskap.

Jag kastade mig inte bakåt i panik, sa Juppe.

Jag ville bara träna dig. Du behöver skärpa till dig helt enkelt.

Sitta bekvämt där på min rygg och säga snabbare reaktion, snabbare - tölt, trav, skritt, trav och allt vad du håller på. 

Ja? sa jag.

Du är ju jädrigt snabb, fatta vad vi skulle impa om du tog mina travfattningar sådär.

Hörde inte riktigt vad Juppe sa här.

Muttra, muttra.

Muttra, muttra.

Jag skojar Juppe!

Du är toksnygg OCH snabb och ja, bäst.

Så ska det låta, sa Juppe.

Och nu hade kylan krypit fram såpass att det blev varma moln av Juppes andedräkt.

Ah, ljuvliga årstid.