Snurriga tankar

I dag orkade jag åka till stallet, ville inte i går eftersom jag inte kunde hålla tillbaks gråtattackerna. Jag har skrämt slag på Juppe förut med mitt humör, så behövs det inte så är det bäst att låta bli - hålla sig borta från stallet helt enkelt.

Men i dag dök jag upp. Juppe var på bra humör, lugn och harmonisk. Gräs i lilla hagen = livet är toppen.

 Lite tagen kanske efter resan till Sigtuna, men väldans nöjd med att alla i stallet vill titta på just lilla mig.

Och jag då?

Njä. Hur det än är så är det svårt att hålla irrationella och dumma tankar borta.

Om Juppe inte klarar annat än skogsmullejobb? Är jag nöjd med det då?

Är det ett värdigt hästliv om han inte klarar att till exempel tölta? Eller sätta full fräs i galopp?

Stopp och belägg.

Än så länge vet jag faktiskt inte någonting. Och så kommer det att förbli två veckor framöver, fram tills besök på kliniken och troligtvis operation.

I dag var det extra skönt att det var många kompisar i stallet. Många att prata med, och ALLA som dök upp har faktiskt haft en skadad häst på något sätt. Det drabbar väl nästan alla hästägare, eller djurägare kanske man ska skriva.

Och skönt att man faktiskt kan kläcka ur sig det där dumma utan att bli tittad snett på. Hur kul är det med en skadad häst på en skala?

Förutom all oro och faktiskt sorg så får man väl ändå undra lite över hur kul det är att ha häst, när hela hästägeriet bara går ut på enbart plikter och inga skojsigheter.

Kändes mycket, mycket bättre att åka hem från stallet än när jag åkte dit. Att prata av sig är bra.