Gosa i hagen? Är du galen?

Här står då Saga och följer varje rörelse Juppe och jag gör.

Hupp, tänkte jag. Det är nog ingen bra idé att göra som jag tänkt, ta en ätarrunda i obetade lilla sjukhagen närmast Saga.

Det slutar nog med bråk på något sätt.

Bråk? 

Varför skulle det göra det, sa Juppe och fyllde på med ett MMMMMMMMMM, GUD VAD GOOOOTTTTTT! om grästussen jag ryckte åt honom. 

Jag sa MMMMMMMMMMMMMMM . . .

SÅ SAFTIGT!

 - Men ge dig nu Juppe. Du behöver ju liksom inte vifta med grästussarna framför kompisarnas mular.

Nejdå. Jag kan stå här. I min sjukhage och suga på änden på stråna som sticker upp.

Jag klarar mig alltid. Jajemen.

Kul att se dig förresten. Lika kul varje gång. . . 

 Varsågod Juppe, några tussar till.

GRRRRRRR, vad gott. Eller vad hästar nu säger.

 Japp. Det var det.

 Du. Ska vi skrämma slag på Hulda.

Bara hoppa över några små snörstumpar här och ropa HEJ!

Kom igen! Vi klarart!

 Cirka sex juppesteg bakåt, sedan full fart. Hm. I höjd med saltstenen ett avstamp och vi är iväääägggg.

Det vill du inte. Nehej.

Vi kan ju mögla bort här i hagen då. 

 Titta på andra hästar med större hagar.

Drömma om bättre tider.

Här satte jag mig på Juppes saltsten ett tag och glodde. Vad gör gossen då? Han tittar mig djupt i ögonen och biter ytterst mjukt och försiktigt i mitt knä!

Jag hoppar upp som ett skållat troll är rätt förbaskad.

Det är kul att grabben visar vad han vill och inte vill, och att han visar vad som är tråkigt. Men det finns gränser. Jag är inte en hästkompis som man kan reta igång till lite kul gruff. Det tål min tantkropp inte.

När jag ska ut ur hagen vecklar Juppe ut sin fina överläpp och kittlar tråden. Han vet att elen är avstängd just när det jobbades med hagarna.

Han är fruktansvärt kul att umgås med min kompis. Inte en tråkig minut där inte. Riktigt smart är han, min halte vän.