Helt fantastiskt. Vi överlevde en promenad över stallplanen till ovalbanan. Jag är en fiolsträng, Juppe är en hispig pålle.
Det har varit för mycket för oss båda helt enkelt, Juppe har fått leva i sin egen bubbla för länge så nu är allt lite läbbigt.
Men väl på ovalbanan frustade vi! Vilka fantastiska 10 minuter. :-)))))))
Fick hjälp av en stallkompis att titta på Juppes sår. Gud så svårt att avgöra om det vätskar sig (då ska man ringa veterinären), men ingen av oss trodde det.
Stallkompisen har en häst som nyss friskförklarats. Vi filosoferade fritt.
Varför har man en häst egentligen?
Frågan är befogad om man har en häst som är långskadad eller som skadar sig gång på gång.
Vi kom fram till att det inte bara är själva ridningen som är grejen med att ha häst. Det är förmånen att få umgås nära med ett djur också.
Stallkompisen tror att hon förlikats med tanken att kanske bara kunna rida sin häst två-tre gånger i veckan. Hästen kanske inte håller för mer.
Det är okej. Promenerar man sin häst så får man ju motion på kuppen. Jag tänker att Juppes väg till att bli frisk får vara hur lång som helst, bara han blir hållbar och just frisk. Jag och Juppe kan promenera till Kina.
MEN, som bakgrundsbild på datorn har jag den här:
Och det är dit jag vill komma igen. Det är målbilden.
Två ynkliga gånger hann vi tävla jag och Juppe, och två rosetter har vi.
Nej, nej. Jag menar inte att det är själva tävlandet som är grejen utan det där med att bli bättre och bättre tillsammans. Att känna att vi är ett team som tar oss an en tävling och njuter av det!
Och den roliga vägen dit, träna och gå på ridskola och hoppa på kurser.
Men där är vi inte. Nu är vi tillbaks på ruta ett. Och jag tycker att jag så här i efterhand kommer ihåg att kirurgen på telefon sa att prognosen för Juppe är god.
Den 18 augusti ska vi tillbaks till kliniken. Fram till dess tänker jag bara jobba på att sänka axlarna (som gör ont!) och försöka njuta av att umgås med min trevliga häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar