Balltramp och fanclub

Det gör mer ont i mig när Juppe är tuggad på eller har rispor och skråmor än om jag skulle ha dem själv. Jag vet ju hur ont det gör på mig. Med Juppe är det så svårt att bedöma.

Höger ball bak hade en blodig reva. Tjusiga hovskägget hade blodstrimmor i sig, det var så jag såg skadan.

En stallkompis gav bort en klick hibiscrub, så jag tvättade rent och inspekterade. Det blev rejält rött när jag tvättade. Inget svullet och Juppe hade inget emot att jag tryckte och klämde.

Jag vågade inte rida. Tror jag skulle svimma om Juppe haltade till någonstans. Det blev klassikern långpromenad vid hand. Det gillar vi ju båda två. Juppe var helt som vanligt, det syntes inte på något sätt att han är skadad.

Promenaden gick förbi avelsstonas hage.

Heeeeej snygging!

Öh, ja, hej, hej.

 Åh, vem tittar han på?

?

Och upp i skogen. Gräset har ju faktiskt börjat växa.

 Jag vet. Tyst när jag äter, jag hör inte vad jag tuggar om du bara ska prata.

Jag är RIIIIIK! RIK! RIK! vrålade Juppe.

Hm, här ser det ju lite blött ut. Vi får passa oss hur vi går, så vi inte hamnar i något hål.

 Va? Tog skogen slut?

 Heeeeeej!

 Du vet var jag bor om vi skulle ta en sväng till skogen Juppe. Blink, blink.

 Och grabbhagen, lagom till lunch!

Mja, lite kan jag väl klämma ned. Eller ganska mycket.

Grabbar, grabbar, vet ni vad jag käkade till förrätt . . .