Det var fullt i går kväll när Hammarbyhästar bjöd in till en föreläsningskväll med Haffi Gislason.
Tre steg in i huset som gjorts i ordning för träffar så tänkte jag - vilken tur jag har som hamnat i den här världen. Det var härlig stämning. Förväntan. Gott fika framdukat. Och faktiskt två män i publiken!
Varför berättar jag det här?
Jo, Haffi tar avstamp i sin egen bakgrund och är nog färgad av det han jobbar mycket med, konflikter i grupper (som stall där dålig stämning och skitsnack har fått fäste) och människor med låg självkänsla. Det är hans signum kan man säga att hålla kurser i att rida med självkänsla.
Det krockade helt enkelt i lilla mig att höra saker som att: visst blir vi avundsjuka när vi ser snygga ekipage. När vi ser någon dansa fram i tölt och här sitter jag och grisepassar.
På ett ungefär, sisådär.
Näej. Jag känner inte så. Jag känner att jag hamnat i en generös sfär där människor som kan oändligt mycket mer än mig alltid tar sig tid att hjälpa, att stötta och att förklara. Och jag njuter faktiskt mest av att se vackra ekipage. Avunden tittar aldrig fram, jag har fullt upp med mitt. (Dessutom är det sällan någon häst är snyggare än Juppe).
Men - han hade också mycket klokt att säga och hade en härlig framtoning. Ska jag vara ärlig skulle jag hellre vilja sitta och prata över en kopp kaffe med honom än sitta på en föreläsning. Eller ännu hellre vara med på en uppsutten kurs.
Det märks ju att han har så mycket att ge och kloka råd att dela med sig av. Hoppas det framgår att jag gillar Haffi - men att hans utgångspunkt kändes fel.
En sak fastnade: självkänsla är din prislapp på dig själv.
Det är oerhört långt borta från hur väl man presterar, vilka framgångar man når. Prislappen på sig själv. Väldigt konkret.
När föreläsningen närmade sig sitt slut gick han ronden bland oss och frågade vad vi tog med oss från kvällen. Jag blev stum när jag skulle starta. Efter ett varv pekade han på mig igen och jag kväkte ur mig: jag är nog rätt bra ändå. Och då gjorde han high five med mig!
Ha, ha!
Kort sagt, en härlig människa som har en intressant livsresa bakom sig (som jag gärna hört ännu mer om).
Karln vägrade till exempel att ta betalt för kvällen, det samlades in en peng ändå för att sätta in till välgörande ändamål. Fint i sig.
När alla började röra på sig och Haffi blev stående i ett hörn gick jag fram och frågade om han någon gång avstår från att rida. Alltså på grund av att det är för stormigt eller rörigt inombord.
- Absolut! Antingen struntar jag i det eller så skrittar jag bara.
Snälla, snälla och kloka klarblå ögon. Skulle nog vilja höra lite mer konkret om sådana saker. Jag ville fråga just det eftersom jag skrämde slag på både Juppe och mig efter att jag blivit överfallen på jobbet. Jag fattade först inte hur hårt det tog på mig, men Juppes reaktion berättade just det. Jag kunde inte rida när det var som värst och jag var sjukskriven.
Men - jag vet mitt eget värde. Jag sätter också stort värde på mina kamrater i stallet, och på alla de hästmänniskor som hjäpt mig hittills i min relativt nya roll som hästägare.
Kvällen gav mig det bästa av allt. En träff med härliga människor och med spännande Haffi OCH en rejäl knuff på hjärnkontoret. Älskar det. Att få något att fundera över, man behöver ju faktiskt inte hålla med om allt. Det ger mycket att reflektera.
Ikväll då?
En underbar kväll på ovalen med Judit-Karin och Saga. Två pigga pållar, en alldeles nybliven 18-åring och gott humör!
En knapp timme kanske det blev av alla olika gångarter och trivsamt prat. Känner mig rik av att kunna umgås med människor i så många olika åldrar i stallet, har skrivit det förut och skriver det igen. Jag har mycket, mycket att vara glad över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar