Promenader vid hand

Jag är lite fundersam över Juppes ena framsko som fick spikas på. Hoven är inte varm och han visar inget obehag, men jag tänker som så - varför sätta sig upp när man kan gå?

Vi trivs ju lika bra båda två med att promenera.

Juppe har verkligen fattat det där med att jag vill att han följer mitt tempo när vi är ute och går. Han frågar ungefär 200 gånger: får jag äta gräs nu?

När han gett upp det så är det som att ha en övertaggad hund med sig. Han travar när jag travar, tvärstannar när jag tvärstannar och så vidare.

Klart grabben fick äta till slut. Vi rekade lite i änden av femkilometerspromenaden, där det är skog. Jag ville veta mer om underlaget. Det är perfekt lyfta-på-fötterna-skog. Inga läbbiga gropar eller annat elände. Här går det att flänga runt även vintertid. Bra, bra.

Skönt att röra på fläsket själv också. Inte spä på stresstela kroppens orörlighet med att hoppa upp på Juppe.

Vi hade väl kanske lite för kul båda två.

Juppe blev som en upptrissad unge, när jag bad om en löprusch sista gången fick jag en galoppfattning som gjorde att jag hängde som en vante i grimskaftet. Han tvärstannade när jag vrålade nej. Jag skämdes lika mycket som pålle.

Japp, vi gick resten av vägen hem.

Brudar? Jaha? Men var är käket (som är det intressanta i livet)? undrade Juppe.

Sällan eller aldrig har en stoflock blivit så totaldissade.