Snäll och hjärtskärande tapper

Jag är helt slut i rutan. Men nöjd. Och så stolt och glad över min fantastiska häst. Vilken häst jag har!

I dag kom Camilla Ahrenbring från Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra till stallet. Jag vet att många rynkar lite på näsan åt distriktare, men jag måste säga att jag är jättenöjd.

När jag bokade sa jag förstås vad det gällde och bad att få en veterinär som är inriktad på hästar. Camilla dök upp. Trevlig, förstående, lugn, metodisk och noggrann.

Vi började med longering, japp, Juppe visade hälta. Och så vanliga böjprover. Böja högt, ruscha iväg i trav. Böja lågt, osv, osv. Det tog sin tid.

Och så var det dag satt börja bedöva för att se exakt var hältan sitter. Först "kopplades hoven" bort, inte musklerna som styr hovarna utan bara där det kan göra ont. Det gjorde ingen skillnad.

Sedan kotan.

Juppe fick beröm och kallades "en ängel". Många får kalla in extra krafter för att hålla hoven när det är dags att sticka, för det känns verkligen. Men jag kunde hålla Juppes hov, visserligen fick jag hålla emot när han ryckte till för sticket, men inte mer än så.

Han tittade med milda och snälla ögon på oss och ställde upp på det hela.

När kotan bedövades syntes det på hela Juppe att det var skönt. Då gick det bra att trava på volt. Lite syntes det, men inte mycket - och då är frågan om bedövningen tagit fullt ut eller om det är något annat. Omöjligt att säga.

Veterinären bestämde att Juppe skulle få en kortisonspruta i kotleden. Noggrann tvätt och sterila handskar och ett noga placerat stick. Nu såg Juppe ledsen ut i ögonen när det skulle sprutas, men han var en ängel den här gången också.

När man sprutar lednära, inte i leden om jag förstod saken rätt, så kan det hända otäcka saker. Så nu är det noga att mäta tempen varje dag och att hålla koll på om Juppe börjar halta kraftigt. Då handlar det om timmar med att hinna till kliniken för att spola ur leden.

Juppe fick ett stiligt bandage för att hålla området rent ett par dagar till, på torsdag eller fredag kan jag ta bort det.

Varje dag ska han dessutom få antiinflammatorisk medicin som en pasta på tungan. Snällannica hjälpte mig med det och lovade att fixa hela veckans doser.

Om två veckor vill Camilla komma tillbaks och kolla Juppe. Visar han ingen hälta då är det dags att långsamt, långsamt sätta igång honom. Visar han hälta är det dags för klinik och för att röntga och ultraljuda och gå vidare.

Så nu är det bara att hoppas.

Och Juppe har det bra. Han fick en fantastisk sjukhage granne med grabbflocken. Eftersom hagen inte används så hade gräset växt upp. Juppe gick nästan upp i split av glädje.

Kanske är han inte helt snäll. Tyckte han ropade till alla grabbkompisar som nästan hängde på staketet - är det där det är fest eller? Tugg, tugg, smask, smask.

Och promenader ska vi ta varje dag. Men inte så långa som vi tagit hittills. 20 minuter effektiv promenadtid, betespauser helt okej. :-)

Nu blir det ett andra glas rosé, because I'm worth it. Och för att mina geléråttenerver behöver det. Det har varit en anspänning det här.