Juppe var lite stissig från start, men promenixen gick bra. Jag hade ju planerat allt i förväg. Gå längs åkerkant på liten skogsväg, check. Där har vi stor lagård, check. Vilken liten mysig stig in till vänster! Oj, det är ett kalhygge här! Hm. Såg jag verkligen en grusväg på kartan?
Vi skådade E 18, vi skådade en grusväg som slutade i ingenting. Vi hoppade över myrar. Och små diken.
När jag gått före Juppe och trixat oss över en kraftledningsgata blev jag lite fundersam. Jag visste helt enkelt inte längre vilket håll vi skulle gå mot.
Hur kunde det här hända? He, he. Tur att jag har dagen på mig, tänkte jag. Och tur att stallägaren är nyförlöst och alltså håller sig hemma, får ringa henne om det riktigt skiter sig.
Under tiden jag sitter på Juppes rygg och gör upp en plan B börjar han streta väldans ivrigt mot en stig åt det håll som jag just dissat. Äh, tänkte jag. Jag hänger med. Vatten finns det i dikena, och gräs växer överallt. Grabben kommer inte att svälta ihjäl.
Juppe stretade envist på i ett tempo som vi inte haft tidigare. Mycket målmedveten ung man. Och si, vi kom ju ut på vägen som vi använde för att komma in i skogen. Duktig Juppe!
Han är ju värd varenda krona!
Juppe på säker mark. Borta bra, hemmahagen bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar