Jodå, vi grejar det mesta

Här fick Juppe läsa menyn innan han:

Fick lite nervlugnande ungefär mitt på 1,2 milsrundan över Näs. Jag hade inte hjärta att fortsätta, Juppe väntade med klotrunda ögon på att en armé av hästätande troll skulle komma runt nästa krök hela tiden.

Men då hade han också varit duktig. Eller vi. Mest han.

Juppe värmde upp med grannens gräsklippare så att säga. Vet inte varför den var läbbig idag, kanske har han hunnit glömma gräsklippare över vintern. Eller också var det bara en sådan dag.

Vi klarade en kärringjävel som axade med en sur och bluddrig volvo, hon körde långt över 70 förbi mig och Juppe trots att jag skakade på huvudet i ett försök att få hennes uppmärksamhet och Juppe blev lite fundersam. Det är så synd att det finns sådana idioter på våra små smala landsvägar. De flesta bilister visar ju hänsyn och saktar ned.

Bron grejade Juppe, han gick ned i split en gång när han hörde ett mystiskt ljud men knallade snällt vidare. Men HUSVAGNEN som står parkerad vid ett hus. Oj, oj, oj.

Vid bondgården där vi genar över en gårdsplan höll de på med vårsysslor, klyvning av ved med mera. Det grejade vi också.

Här var Juppe rätt slut i rutan. Trots det töltade han snällt och stannade när jag bad om det. En fining. När vi väl överlevt den VITA brevlådan och sidsteppat förbi ett hundgård (idag utan hund, steppet kanske var för säkerhets skull) och tagit oss in i den tysta skogen kände jag mig taskig mot Juppe.

Han var skakig. Jag tog beslutet att stanna vid en äng i en skogsglänta, hoppa av och låta grabben äta lite gräs och lugna ner sig. Jag satt på en sten i solen och Juppe frustade. Det var helt klart skönt med en paus.

Marängen gick snällt förbi vedklyvargänget igen på hemväg och en samling mindre farliga postlådor. Jag hoppade av före bron, tänkte att det kan väl räcka för idag. Juppe tycker det är mysigt när jag promenerar med honom. Då suckar han nöjt och känner nog att han slipper ta ansvar.