Full sprutt igårkväll

Skitgrisen har börjat med en ny kul test av mig.

Jag springer ifrån henne i hagen så får vi se vad hon gör. Grrrrrrrrr.

Jag ställde mig och krafsade OERHÖRT intresserat i ett buskage. Krafs, krafs, rafs, rafs. Kände Juppeblicken bränna i nacken. Vad gör hon?

Okej, han kom inte fram. Men leken kom av sig. Gott så.

Juppesnupp hade vilat upp sig när jag och mannen åkte på herrgårdsövernattning. Han var i en helt otrolig form rentutav! Bara hornen som fattades faktiskt. :-)

Stallägarens häst ska vila lite, hon har fått en smäll på ett ben. Så jag ställde in mig på intervallträning med Juppe. Bränna, bränna liten sommarmage helt enkelt.

Steg ett: att få med sig ett spö. De senaste gångerna har Juppe konstrat och lekt åsna på vägen mot den åkerbit där det är fint att rida. Ett steg. Fyra betongben i backen. Ett steg åt sidan. osv.

Nu gick vi först ut på ridbanan, jag med spöet i högsta hugg. Det gick fint att longera på tygeln. Till slut fick jag också klappa Juppe med spöet över hela honom på båda sidorna utan att han tyckte att det var otäckt. Tur att han är en godisgris.

Nu gick det bra att gå hela vägen till åkersnutten. Det blev bara något stopp. Spöet behövde jag aldrig använda.

Töltade lite, och lät honom skritta med lång hals inemellan. Försökte trava - gick inte alls. Galopperade - lät honom skritta med lång hals igen. osv.

Och som grädde på moset efter något varv tänkte jag att Juppe skulle ta en brant skogsbacke både uppåt och nedåt. Yes, läbbigt att gå på vägen dit alldeles ensam. Spattigt. Men det gick, och det gick bra uppför backen med.

En liten flåspaus och så ett steg i taget för att ta backen nedåt. Det här gillar inte Juppe, det märks. Men han gjorde det bra. Han klev ordentligt och höll emot med bakbenen. Mycket fint. Jag märkte att han ville rusa iväg men jag höll emot.

Jag som är mindre intelligent tänkte att det skulle vara kul för honom att få skutta iväg de sista stegen där det inte var så brant och lät honom sätta iväg. Det gör jag inte om.

För första gången försökte Juppe dra iväg med mig. Sticka. Springa sitt fortaste fortaste.

Jag fick dra i nödbromsen. Alltså en tygel så Juppe blev en makaron. Tänkte att nu kommer vi att hamna i diket eller i åkern men so be it. Han snurrade lite, men stannade sedan. Lättare hispig och upphetsad.

Vet inte varför, men jag blir nästan glad över att han mopsar sig. Juppe är inte bara juppejättesnäll utan han är en egen vilja också.

Han ville sätta fart igen, men jag styrde med viss möda ut på åkern igen. Vi körde några varv till och Juppe var rejält svettig när vi promenerade hemåt. Han såg rätt nöjd ut, och jag var som vanligt på bra humör. Det går inte att vara grinig när man har en maräng som Juppe.