Flugplågade ögon - här är bästa salvan för hästen

Nej, jag har inte hällt senap i Juppes ögon.

Jag fick tipset av en stallkompis om Noviform ögonsalva, som egentligen är en salva för irriterade människoögon. Så ni som tävlar, kolla om det är karens på detta för säkerhets skull.

Jag kan inte ha flughuva på Juppe, han använder huvan för att klia sig. 

Njutningsfullt rullar han huvan mot ett träd eller en sten och blir alldeles kal och sårig på ganascherna.

Men han blir såklart irriterad i ögonen av flugor.

Noviformsalvan har jag strukit i en centimeterlång sträng av längs övre ögonlocket, under ögonfransarna. Vi lärde oss proceduren båda två, så det gick galant.

Salvan lugnar ned irritationer och lindrar också flugplågan tror jag. På bilden är det på tok för mycket salva, det var en av de första gångerna jag strök på salvan. :-)

Inte heller har Juppe fått salva varje dag utan bara när han sett uppenbart påverkad ut av tortyrlystna flygfän.

Detta var sommarens hiss. Det är ju så skönt att kunna hjälpa sina djur när de är uppenbart besvärade av något. Flygfän till exempel.

MVG till mig: Jag red på tävlingen

Älskade pålle.

Aldrig i hela världen har någon varit så glad för en andraplats i en inofficiell tävling.

Tolt.nu i Björsbo i Uppland anordnar ganska ofta tävlingar. Dit tar det 30 minuter för oss att åka, så det är ett alldeles lagom äventyr.

Eller äventyr och äventyr, Juppe har bott där faktiskt (även om han råkar ha glömt det).

Vi anmälde oss till T8 = ett varv i valfritt tempo tölt, byte av varv på speakers kommando och ytterligare ett varv i valfritt tempo tölt.

Plättlätt att hålla reda på.

Mitt mål: att RIDA och inte bara sitta som ett mähä.

Plus att få till en framridning som gav en taggad Juppe som var framåt.

Jag säger - check! Och dubbelcheck!

Det bästa av allt ska jag berätta mer om strax.

Först små filmsnuttar som kompisar filmade:

Min framridning blev jag jättenöjd med.

Inga krulledutter. Inget mjukgörande. (!)

Lite trav på lösa tyglar. Heeeelt lösa tyglar. Juppe fick göra sin grej.

Sedan fick jag göra min grej.

Halt. Sprutt. Halt. Sprutt. Go go go.

Om det är Juppe som blir taggad? Jadå. Men mest jag.

Jag har förstått att det där med framåtbjudning inte minst sitter mellan mina öron.

När det var dags att äntra ovalen hade jag en häst som ville framåt under mig.

Han tyckte helt enkelt att det mest rationella vore att lägga i galoppväxeln och dra förbi rubbet, så är det klappat och klart så att säga.

Herregud. Jag trodde ärligt talat att jag inte hade ren takt i tölten en enda gång.

Varje kurva flyttade jag bakben och rensade och rensade takten. Jag slet som ett djur!

Juppe tyckte fortfarande att det var lika bra att lägga i galoppen och lite elegant varva de andra en gång till.

Jag blev ärligt talat förvånad när jag kom till final.

Ovan: Domare Sebastians kommentar.

Ovan: Domare Lenas kommentar.

Juppe blev inte förvånad, för han sov.

Det här är alltså det bästa tror jag på hela tävlingen.

Dels att ha en god kamrat som kör transporten och har en häst som tävlar i samma omgång.

Den hästen kom inte vidare, men är så cool att matte kan stoppa honom i transporten och där står han och chillar. Alldeles själv.

Jag och Juppe fick så underbar och jag tar till halleljujaspråk, helande hjälp att chilla.

Juppe och jag hade med oss en hejaklack från hemmastallet.

Snälla händer ställde sig i en ring runt Juppe (inte medvetet, det blev bara så). Lite klapp, lite prat.

Juppe somnade.

Juppe SOMNADE.

Jag var i himmelriket och kommer för alltid att vilja ha med mig bilden av snälla människor i en ring runt oss. Det ska jag försöka ha med mig som ett gäng snälla "Mollgans" på varje tävling framöver. Den känslan av trygghet vill jag ge min häst.

Och när det var dags att rida final var det bara att trycka på framåtknappen igen.

Nemas problemas.

Hå. Blå rosett. En andraplacering.

Juppe var så nöjd, så nöjd när han fick sin rosett.

Skrynkel runt ögonen och ståtlig hållning alldeles av sig självt.

Ärevarvet var jag ärligt talat helt som mos.

Det finns en film på facebook.

Jag skrattade som en tok och kunde inte hålla ihop oss ett dugg.

Men vad gjorde det.

Ja, inte är det SM. Men för mig finns det så mycket, så mycket som är viktigt i det här.

Det är nog inte tävlingen i sig, men jag är osäker.

Jag vill gärna få kvitton, även om jag inte nådde över 5.0 som var mitt mål så är jag så nöjd med så mycket annat.

Jag är inte jag om jag inte analyserar och kommer fram till att jag måste ta en dust med mina händer.

Som tur är hade jag bokat en uterittslektion med Matilda dagen efter tävlingen, mot våra principer körde vi tölt ändå för andra dagen i rad. Jag ville nämligen ha hjälp med just det där med händerna.

Jag kom fram till att jag inte hjälpte Juppe ett endaste litet dugg under tävlingen.

Jag var så fokuserad på att rama in honom att jag helt enkelt nödhöll i honom.

Han fick inte en millimeter svängrum.

Det fanns inte en gnutta till ta och ge i mig och mina händer. Bara ta.

Jag tror att domare Lenas ganska magra poäng baserar sig på det (men vad vet jag och min hjärna som så gärna vill ha förklaringar till allt).

Bitvis var vi väldigt mycket bättre och jag bär med mig Sebastians poäng som en trofé och tackar högre makter för att någon såg oss när vi visade bättre sidor.

Med hjälp av Matilda på uterittslektionen dagen efter tävlingen så kunde jag rätta till det.

Jag vet inte om jag vågat driva på Juppe så mycket i tölt någonsin, men på hemväg mot stallet så hände det. Juppe gav efter och vi FLÖG fram i tölt som var mjuk och faktiskt eftergiven.

Vi njöt båda två. Det kändes som sekunderna innan en fräck Juppe vill sticka, allt blev så lätt och flöt fram som en lätt ström - men med kontroll. Dit vill vi igen.

Nu vet vi båda att vi kan. Och att Juppe orkar och vill. Precis som jag.

Har du tävlat i sommar?

Är det viktigt för dig att få svart på vitt vad du och din häst kan och inte kan?

Snälla berätta, det är så kul att läsa och få ta del av era insikter och åsikter.

Kadrilj som avslutning på ridlägret på Bäjeby Gård

Det syns att vi var trötta efter två intensiva dagar på ridläger, det gäller både fyrbeningar och tvåbeningar.

Men - en kadrilj är aldrig fel!

Fasen vad kul det är alltså.

Tycker vi ska ta det till nästa nivå och rida den på Bäjebys härliga gårdsplan, det skulle kännas pampigt.

Träningsschema för Juppe och mig

Jag har tidigare fått hjälp av världens bästa Matilda med att lägga upp träningen för mig och Juppe.
Nu har jag fått coachning igen.

Har du chansen att be någon kunnig om råd - gör det.

Innan jag bokade tid med Matilda satte jag mig ned och försökte vara ärlig mot mig själv och Juppe. Jag kom fram till att vårt fokus bör ligga på det här:

Alltså: energin, noshelvetet och lydnaden.

På vårt pluskonto satte jag styrka och kondis.

I energi klumpar jag ihop framåtbjudning och jaäh, typ spänst.

Noshelvetet handlar om att Juppe och jag har svårt att få till det där med form. Och lydnaden, ja, den kan jag fixa själv. Den påverkar allt.

Här kommer då mitt och Matildas träningstänk för oss, och med betoning på för oss - just nu.

Det här funkar nog för hela hösten.

Grej att tänka på för mig under alla pass:

Skänkeln.

Inte trötta ut Juppe med ständiga små vispningar. Hellre en gång och det rejält (om han inte lyssnar).

Jag har en rumpa, den ska Juppe också lyssna på.

1. En lite slappare dag - cykla med Juppe och se till att han travar FORT.

(Svinkul tycker vi båda).

Det här är ett bra pass att lägga in efter en dag där Juppe har träningsvärk.

2. Töltpasset: Tänka på händerna, inga slokande tulpaner och halvhalter utförs UPPÅT.

Här ska tempot varieras. Saknas sprutt? Tölt - halt, tölt - halt, och spruttet kommer.

Går Juppe mot min hand, håll och driv. 

Från tölten, fatta galopp. Gärna vänster galopp, och ta ned till tölt igen.

Gör mjuka svängar för att mjukgöra.

3. Skrittpasset: Jobba gärna med att böja halsen åt båda hållen för att göra den mjuk.

Kom ihåg, händerna. Halvhalter görs uppåt.

Det här passet får gärna vara längre, minst en timme.

4. Övergångspasset: tänk tre steg i tölt/skritt. De andra gångarterna kan få lite fler steg på sig. :-)

Fokusera på bra fattningar och tempoväxlingar.

Juppe ska lyssna på mig. Inga krumelurer, kör på bara - rakt fram.

5. Travpasset (uppsuttet): Dressyrtänk. Skolor. Varva med lite galopp.

6. Vänstergaloppass (mest för min skull, Juppe har blivit mycket bättre i vänstergaloppen när t ex Matilda är pilot):

Trava med ej slokande händer som också ska vara stängda. Halvhalter.

7. Känna efter-pass: Tölta och få fram en dålig form, känn hur det känns. Rensa takten och känn efter hur det känns nu.

Träningspassen måste inte utföras i någon särskild ordning. Det går bra att välja fritt, men det är såklart fint om merparten av passen raskas av under en vecka.

Om jag redan fuskat?

Självklart.
Det här har faktiskt varit sommaren när jag unnat mig att fuska.
Har det regnat och blåst har jag ställt in turen till Juppe.

Med unna menar jag nog sänka axlarna.
Det känns inte som någon stor katastrof väntar om jag inte åker ut till Juppe.
Fusk i mina ögon är att åka ut till hästen fyra dagar i veckan. Minimum.

Har du någon plan för din och pållens träning?

Om ja - varför? Och vad är ditt långsiktiga mål?
Om nej - varför?

Och så undrar jag, visst borde väl även "skogsmulleridare" kunna ha mål?

Jag blir glad av att ha mål för då kan jag stämma av vad som går framåt i min ridning och vad som måste få extra fokus.

För min träning gäller att inte fuska utan genomföra minst två korta yogapass per vecka.
Jag måste hjälpa Juppe med vänstergaloppen, det här håller inte i längden.

Troll? Vilka troll?

Juppe släpade sig utstuderat visslande genom grinden i dag. Gäspade slött.

Tittade på mig. Log.

Ställde sig med rumpan mot "läskiga skogen" vid bilen. Log.

Vi tog en dust med traven och kände oss nöjda efteråt.

Skönt att du inte är rädd längre när jag släpper dig i hagen, sa jag - när vi var tillbaks i hagen.

Rädd?

Nu kanske du förväxlar mig med någon annan häst?

Va? Förväxlar du mig med en annan häst?

Vet du förresten att det ofta är människor som smittar kloka hästar med sina underliga känslor.

Är du rädd för skogen lilla vän?

Men vad fan! sa jag faktiskt då.

Det är inte många MÄNNISKOR som får kalla mig lilla vän.

Och jag är inte rädd för någon j-la skog!

Jag VET nämligen att det inte finns något att vara rädd för där.

Jag är rädd i stan de få gånger man är ute på kvällen och folk har fått för mycket att dricka i sig.

Det är otäckt.

Så sent som för en vecka sedan pep du att du inte vågade gå ur hagen.

Titta, inget otäckt bakom Juppes ståtliga rumpa.

Och inget framför. Förutom du då.

Hur mår du egentligen?

Va?

Då kanske jag sa något fult ord igen och Juppe sa: Usch!

Du får tillåtelse att tvätta mina vackra öron nu. 

Annars kanske de trillar av.

Lossnar. Skrumpnar.

Förtorkar. Förskräcks.

Då är det DITT fel.

Varje sommar glömmer jag - och kommer ihåg att en Juppe blir lite vildhästvild i sommarhagen.

Glömmer lite lätt att jag är boss (eller åtminstone ska lyssnas på).

Det är så lätt, så lätt att komma tillbaks till normalläget numera.

Jag flyttar Juppes bogar när vi promenerar. Flytt, flytt.

Juppe blir nöjd och lugn och tillvaron blir fin igen.

Vadå igen?

Ärligt talat tror jag att du har lite väl livlig fantasi, sa Juppe.

Jaha, sa jag (inte gå i svaromål och starta ett gräl, det leder ingen vart).

De här sommarrumporna ska flytta tillbaks till gården på lördag.

Det ska faktiskt bli skönt.

Det är också skönt att vi hann hamna i normalläge och får njuta av våra turer i skogen och längs åkerkanterna. 

Om jag lovat att blogga mer ofta?

Jo, jag gjorde ju det. Och nu har jag en ännu längre lista på sånt som jag måste skriva av mig. :-)

Jöns-Juppe och dööööööden

Jag har haft ett jättebra möte med Matilda som jag rider uterittslektioner för. 

Tjejen som lotsat mig genom ridrädsla och som kan så mycket och som är så generös med sina kunskaper.

Vi lade upp träningspass för en hel vecka, ett fokus för varje dag.

Det är en stilla fröjd för mig.

Jag njuter av att ha mål. Njuter av att ha hjälp av kunniga. 

Vet att vi utvecklas. Vi blir bättre. Starkare. Sakta, sakta, men det spelar ingen roll.

Jag vet att jag också blir bättre rustad för att rida unghäst om några år.

I går stod det ett monster i hagen med trumpeter till näsborrar och mer ögonvita än vackra bruna irisar.

Suck.

Nu går vi! sa jag.

Njaaaaa, sa Juppe.

Jag borde ha förstått vad som var på gång.

Hårda ögon.

Spända muskler.

Noll tillit.

VEM DÄR! vrålade Juppe.

Skit på dig, sa jag.

Kom nu. Vi ska träna! Det blir kul!

Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra! sa Juppe.

Jag är faktiskt halvboss här i hagen.

Hänger med de stora grabbarna. 

Och NU ÄR DET NÅGOT SOM ÄR JÄDRIGT LURT I FAGGORNA.

Skit på dig, sa jag.

Suck.

Vi kom inte ut genom grinden. Juppe blev så uppe i varv och drog så hårt runt mig i cirklar att jag beslöt att det var bättre att knäppa upp grimman och låta honom dra.

Jag vill inte hitta min Juppe i hagen med knäckt nacke för att han trampat på ett grimskaft när han nått överljudsvallen.

Det är det här som är tryggheten i Juppes liv.

Tro mig. Jag fattar. Vänner och släkt är fantastiska grejer.

I coola polares lag kan man slappna av och vara sig själv, och ibland faktiskt lite till.

En bättre variant av sig själv.

Tidigare i veckan följde min favoritkusin Micke med till kvällskoll av Juppe.

Juppe bjöd på gemyt och utmärkta horsietillfällen.

Jag gillar ju det här.

Jag har en personlig pålle.

Jag gillar inte det som jag tolkar som olydnad och det som kan sätta sig som ett envist ogräs i Juppes arma skalle.

Japp. Tillbaks till en Juppe som drog som en avlöning.

Jag gav inte upp.

Nix.

Jag gick in i hagen igen och gick fram till min häst som stirrade på mig som om han inte trodde sina ögon.

Livet får inte bli för bekvämt, var sig för mattar eller hästar.

Det jag inte kan bjuda på i form av styrka eller kunskap, det kompenserar jag med envishet.

Jävlar vad envis jag är.

Grejen med mig är att jag aldrig ger upp. Aldrig.

Svinjobbig egenskap på ett sätt. Borde vara förutsägbar efter sex års kompanjonskap.

Så jag trädde grimman på min kompis igen, hälsade på trevliga kvinnan som har sommarstugan som är granne med valackernas hage.

Drog min häst bakom mig (400 kilo är ingen match) till en annan grind.

Jag sket i Juppes synpunkter.

Jag döööör, sa han.

Det gick inte att borsta, gick inte att fästa grimskaftet i bildörren.

Jag fick på mig mina nyköpta handskar, greppade ett spö och så gick vi.

Jag har ingen flock som skyddar mig, pep Juppe.

Jag känner redan hur vargar och troll lirkar tarmarna ur min runda fina mage.

AaaaAAaaAAA, jag dööööörrrr.

Snart kommer jag att dö.

Hjääääälp!

Jag andades djupt nere i magen och hade en 400-kilos heliumballong i andra änden av grimskaftet.

Vi klarade oss ned till åkrarna efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Jag var inte säker på att kunna hålla Juppe, men det gjorde jag.

Juppe lugnade ned sig ett snäpp. Stressåt lite strån.

Vi gick tillbaks till hagen.

Jag släppte lös mitt ståtliga djur och pratade med honom.

Han dröjde sig kvar, trots att det var så trolltätt tidigare.

Han stolpade fram till mig som en plåtleksak på styva ben och fick en godisbit och beröm.

Det gick att stanna för att få mer godis och beröm.

När godiset var slut gick han ganska behärskat tillbaks till polarna.

Ikväll klarade vi ett varv runt åkern i styv tölt.

Det är ändå bra. Jag är nöjd.

Nöjd och snopen. Jag förstår aldrig vad det är som händer när Juppe blir så här.

Nöjd är jag för att jag känner att inget är någon fara.

Jag och Juppe grejar att ta oss igenom fladdriga nerver, det har vi gjort så många gånger.

Juppe åt gräs på mina villkor och var nöjd även han.

Och - i morgon bitti har jag bokat supertidig morgonrittslektion. Surprise lille Juppe.

Rida i tygskor - var är sporrarna?

Jag är en någorlunda klok människa. Det tycker till och med Juppe.

Men jag har gjort det igen.

Upptäckt att jag på något sätt rider med sporrar.

En av alla dagar som jag åkte till Juppe efter jobbet fick jag med mig det mesta i bilen, förutom ridskorna.

Orkade inte. Jag brukar vara noga med säkerheten och säkerheten inkluderar mina fötter. Men nu orkade jag inte. Jag hoppade upp med slankiga tygskor på fossingarna.

Jädrar i min lilla låda vad det plötsligt blev svårt att få stigbyglarna att stanna kvar på fötterna.

Juppe fnissade.

Jag fnissade.

Det var i en vänstersväng som jag upptäckte det.

Jag höll på och försökte peta med HÄLEN för att ställa min häst, bytte snabbt till insidan av ankeln/benet och lite pick pick pick.

Fasen. Jag trodde att jag gjort mig av med den där idén om att skänklar är en häl. Tydligen inte.

Bra att upptäcka.

Jag gladde både mig och min häst med att stå i fältsits i mina slaskiga tygskor. Juppe valde galopp förvånansvärt ofta och det var ju kul för både honom och mig.

Han är glad över att få sträcka ut och jag är glad över att slippa vara rädd.

Mina skänklar har blivit bättre, men här finns det helt uppenbart förbättringspotential. ;-)

Hur har ni det i värmen förresten?

Jag red lektion vid 19.30 igår och höll på att smälta bort. Ikväll tänker jag rida seeeeent. Orkar ni rida?