onsdag 31 juli 2019

Jöns-Juppe och dööööööden


Jag har haft ett jättebra möte med Matilda som jag rider uterittslektioner för. 
Tjejen som lotsat mig genom ridrädsla och som kan så mycket och som är så generös med sina kunskaper.
Vi lade upp träningspass för en hel vecka, ett fokus för varje dag.

Det är en stilla fröjd för mig.
Jag njuter av att ha mål. Njuter av att ha hjälp av kunniga. 
Vet att vi utvecklas. Vi blir bättre. Starkare. Sakta, sakta, men det spelar ingen roll.
Jag vet att jag också blir bättre rustad för att rida unghäst om några år.

I går stod det ett monster i hagen med trumpeter till näsborrar och mer ögonvita än vackra bruna irisar.

Suck.


Nu går vi! sa jag.

Njaaaaa, sa Juppe.


Jag borde ha förstått vad som var på gång.


Hårda ögon.
Spända muskler.

Noll tillit.


VEM DÄR! vrålade Juppe.

Skit på dig, sa jag.

Kom nu. Vi ska träna! Det blir kul!


Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra! sa Juppe.


Jag är faktiskt halvboss här i hagen.
Hänger med de stora grabbarna. 

Och NU ÄR DET NÅGOT SOM ÄR JÄDRIGT LURT I FAGGORNA.

Skit på dig, sa jag.

Suck.
Vi kom inte ut genom grinden. Juppe blev så uppe i varv och drog så hårt runt mig i cirklar att jag beslöt att det var bättre att knäppa upp grimman och låta honom dra.

Jag vill inte hitta min Juppe i hagen med knäckt nacke för att han trampat på ett grimskaft när han nått överljudsvallen.


Det är det här som är tryggheten i Juppes liv.


Tro mig. Jag fattar. Vänner och släkt är fantastiska grejer.


I coola polares lag kan man slappna av och vara sig själv, och ibland faktiskt lite till.
En bättre variant av sig själv.


Tidigare i veckan följde min favoritkusin Micke med till kvällskoll av Juppe.

Juppe bjöd på gemyt och utmärkta horsietillfällen.



Jag gillar ju det här.

Jag har en personlig pålle.

Jag gillar inte det som jag tolkar som olydnad och det som kan sätta sig som ett envist ogräs i Juppes arma skalle.

Japp. Tillbaks till en Juppe som drog som en avlöning.

Jag gav inte upp.

Nix.

Jag gick in i hagen igen och gick fram till min häst som stirrade på mig som om han inte trodde sina ögon.

Livet får inte bli för bekvämt, var sig för mattar eller hästar.

Det jag inte kan bjuda på i form av styrka eller kunskap, det kompenserar jag med envishet.
Jävlar vad envis jag är.
Grejen med mig är att jag aldrig ger upp. Aldrig.
Svinjobbig egenskap på ett sätt. Borde vara förutsägbar efter sex års kompanjonskap.

Så jag trädde grimman på min kompis igen, hälsade på trevliga kvinnan som har sommarstugan som är granne med valackernas hage.

Drog min häst bakom mig (400 kilo är ingen match) till en annan grind.


Jag sket i Juppes synpunkter.


Jag döööör, sa han.

Det gick inte att borsta, gick inte att fästa grimskaftet i bildörren.
Jag fick på mig mina nyköpta handskar, greppade ett spö och så gick vi.


Jag har ingen flock som skyddar mig, pep Juppe.
Jag känner redan hur vargar och troll lirkar tarmarna ur min runda fina mage.


AaaaAAaaAAA, jag dööööörrrr.
Snart kommer jag att dö.


Hjääääälp!

Jag andades djupt nere i magen och hade en 400-kilos heliumballong i andra änden av grimskaftet.

Vi klarade oss ned till åkrarna efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Jag var inte säker på att kunna hålla Juppe, men det gjorde jag.

Juppe lugnade ned sig ett snäpp. Stressåt lite strån.

Vi gick tillbaks till hagen.

Jag släppte lös mitt ståtliga djur och pratade med honom.

Han dröjde sig kvar, trots att det var så trolltätt tidigare.

Han stolpade fram till mig som en plåtleksak på styva ben och fick en godisbit och beröm.

Det gick att stanna för att få mer godis och beröm.

När godiset var slut gick han ganska behärskat tillbaks till polarna.

Ikväll klarade vi ett varv runt åkern i styv tölt.
Det är ändå bra. Jag är nöjd.
Nöjd och snopen. Jag förstår aldrig vad det är som händer när Juppe blir så här.

Nöjd är jag för att jag känner att inget är någon fara.
Jag och Juppe grejar att ta oss igenom fladdriga nerver, det har vi gjort så många gånger.

Juppe åt gräs på mina villkor och var nöjd även han.

Och - i morgon bitti har jag bokat supertidig morgonrittslektion. Surprise lille Juppe.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar