MVG till mig: Jag red på tävlingen

Älskade pålle.

Aldrig i hela världen har någon varit så glad för en andraplats i en inofficiell tävling.

Tolt.nu i Björsbo i Uppland anordnar ganska ofta tävlingar. Dit tar det 30 minuter för oss att åka, så det är ett alldeles lagom äventyr.

Eller äventyr och äventyr, Juppe har bott där faktiskt (även om han råkar ha glömt det).

Vi anmälde oss till T8 = ett varv i valfritt tempo tölt, byte av varv på speakers kommando och ytterligare ett varv i valfritt tempo tölt.

Plättlätt att hålla reda på.

Mitt mål: att RIDA och inte bara sitta som ett mähä.

Plus att få till en framridning som gav en taggad Juppe som var framåt.

Jag säger - check! Och dubbelcheck!

Det bästa av allt ska jag berätta mer om strax.

Först små filmsnuttar som kompisar filmade:

Min framridning blev jag jättenöjd med.

Inga krulledutter. Inget mjukgörande. (!)

Lite trav på lösa tyglar. Heeeelt lösa tyglar. Juppe fick göra sin grej.

Sedan fick jag göra min grej.

Halt. Sprutt. Halt. Sprutt. Go go go.

Om det är Juppe som blir taggad? Jadå. Men mest jag.

Jag har förstått att det där med framåtbjudning inte minst sitter mellan mina öron.

När det var dags att äntra ovalen hade jag en häst som ville framåt under mig.

Han tyckte helt enkelt att det mest rationella vore att lägga i galoppväxeln och dra förbi rubbet, så är det klappat och klart så att säga.

Herregud. Jag trodde ärligt talat att jag inte hade ren takt i tölten en enda gång.

Varje kurva flyttade jag bakben och rensade och rensade takten. Jag slet som ett djur!

Juppe tyckte fortfarande att det var lika bra att lägga i galoppen och lite elegant varva de andra en gång till.

Jag blev ärligt talat förvånad när jag kom till final.

Ovan: Domare Sebastians kommentar.

Ovan: Domare Lenas kommentar.

Juppe blev inte förvånad, för han sov.

Det här är alltså det bästa tror jag på hela tävlingen.

Dels att ha en god kamrat som kör transporten och har en häst som tävlar i samma omgång.

Den hästen kom inte vidare, men är så cool att matte kan stoppa honom i transporten och där står han och chillar. Alldeles själv.

Jag och Juppe fick så underbar och jag tar till halleljujaspråk, helande hjälp att chilla.

Juppe och jag hade med oss en hejaklack från hemmastallet.

Snälla händer ställde sig i en ring runt Juppe (inte medvetet, det blev bara så). Lite klapp, lite prat.

Juppe somnade.

Juppe SOMNADE.

Jag var i himmelriket och kommer för alltid att vilja ha med mig bilden av snälla människor i en ring runt oss. Det ska jag försöka ha med mig som ett gäng snälla "Mollgans" på varje tävling framöver. Den känslan av trygghet vill jag ge min häst.

Och när det var dags att rida final var det bara att trycka på framåtknappen igen.

Nemas problemas.

Hå. Blå rosett. En andraplacering.

Juppe var så nöjd, så nöjd när han fick sin rosett.

Skrynkel runt ögonen och ståtlig hållning alldeles av sig självt.

Ärevarvet var jag ärligt talat helt som mos.

Det finns en film på facebook.

Jag skrattade som en tok och kunde inte hålla ihop oss ett dugg.

Men vad gjorde det.

Ja, inte är det SM. Men för mig finns det så mycket, så mycket som är viktigt i det här.

Det är nog inte tävlingen i sig, men jag är osäker.

Jag vill gärna få kvitton, även om jag inte nådde över 5.0 som var mitt mål så är jag så nöjd med så mycket annat.

Jag är inte jag om jag inte analyserar och kommer fram till att jag måste ta en dust med mina händer.

Som tur är hade jag bokat en uterittslektion med Matilda dagen efter tävlingen, mot våra principer körde vi tölt ändå för andra dagen i rad. Jag ville nämligen ha hjälp med just det där med händerna.

Jag kom fram till att jag inte hjälpte Juppe ett endaste litet dugg under tävlingen.

Jag var så fokuserad på att rama in honom att jag helt enkelt nödhöll i honom.

Han fick inte en millimeter svängrum.

Det fanns inte en gnutta till ta och ge i mig och mina händer. Bara ta.

Jag tror att domare Lenas ganska magra poäng baserar sig på det (men vad vet jag och min hjärna som så gärna vill ha förklaringar till allt).

Bitvis var vi väldigt mycket bättre och jag bär med mig Sebastians poäng som en trofé och tackar högre makter för att någon såg oss när vi visade bättre sidor.

Med hjälp av Matilda på uterittslektionen dagen efter tävlingen så kunde jag rätta till det.

Jag vet inte om jag vågat driva på Juppe så mycket i tölt någonsin, men på hemväg mot stallet så hände det. Juppe gav efter och vi FLÖG fram i tölt som var mjuk och faktiskt eftergiven.

Vi njöt båda två. Det kändes som sekunderna innan en fräck Juppe vill sticka, allt blev så lätt och flöt fram som en lätt ström - men med kontroll. Dit vill vi igen.

Nu vet vi båda att vi kan. Och att Juppe orkar och vill. Precis som jag.

Har du tävlat i sommar?

Är det viktigt för dig att få svart på vitt vad du och din häst kan och inte kan?

Snälla berätta, det är så kul att läsa och få ta del av era insikter och åsikter.