Titania från Bäjeby Gård - ett år, åtta månader och 22 dagar gammal

I dag blev det häng med Titania med kompisar.

08.00 stod jag i stallet i nytvättade kläder, redo att hjälpa till att hämta unga fröknar ur avelsflocken till stallet. Titania och en väninna skulle få hovarna verkade.

Titania gick med på att få en framhov verkad i hagen, sedan blev det läbbigt att lyfta bakfötterna.

Då är det lika bra att verka på box, där det finns behändiga väggar som tar emot om fröken till exempel försöker backa sig ur pedikyren.

Att fota, hänga med i vad som händer i hagen och njuta av min unga fröken blir för mycket för mig.

Då kan fotoobjektet till exempel få öronen kapade.

Det spelar faktiskt ingen roll. 

Jag är förbi det där stadiet när jag lite oroligt spanade på Titanias kropp för att se om hon såg ut som en någorlunda välskapt häst.

Nu får hon se ut som hon vill.

Jag tycker att hon är världens vackraste köttbulle.

Naturligtvis vill inte bara "rätt" hästfröknar kliva på transporten.

Inte då.

Då får man hiva in hela gänget i omgångar tills det blir ont om kompisar i hagen och lättare att lasta de där som är rätt och ska få pedikyr.

Det gick ändå väldans smidigt.

Tinna suckade (nöjt?). Hon vinkade inte ens av ungdomarna utan tog sig en välförtjänt semester i bortersta hagen.

Där höll hon sig även när ungdomarna levererades till hagen.

Alla tonåringar fick alltså uppleva hur det är att vara alldeles ensam i världen.

Ungefär som i den tämligen hemska barnboken Palle är ensam i världen.

Titania gnäggade lika förtvivlat som kompisarna gjort före henne.

Min Titania är en cooling. Hon är lätt att ha att göra med på boxen.

Och för all del när hon lastas och kliver av i stallet också. Mer typen som iakttar och är nyfiken än som blir vettlöst rädd.

Men - i dag märkte jag också tonårstendenser.

Hon tittade intresserat på mina armar och ben och jag såg hur liksom tog mått med munnen.

Hur ska en sådan där smakas på bäst?

Jag höll med andra ord ett öga på henne för att kunna vifta bort en gapande mun.

Inga problem att få borsta överallt, pälsglansa manen och att få fötterna fina.

Jag gillar faktiskt hennes näbbighet.

Hoppas jag fortfarande gillar den när det är dags att rida henne . . . 

Trots djävulsk blåst så letade sig tydligen ljudet av kompisarnas gnägg till första hagen.

Se så fint hon grisepassar . . . 

Inte var Titania ensam i världen. 

Mamma Tinna och väninnorna väntade ju i bortersta hagen.

Det är fantastiskt att få följa min lilla fröken. Så fort så mycket händer ändå.

Här är hon en dag gammal:

Den 22:a juli kom Titania från Bäjeby till världen

Här skuttar hon fram åtta dagar gammal:

Tio veckor gammal:

11 månader gammal:

Ja. Sedär. Det är nog dags att be mannenvännen filma tösen igen.

Det finns fler bilder på Titania på bloggen. Läser du via dator (det gör väl knappt någon i dag) så går det att klicka på kategorin Titania. Då ploppar alla inlägg upp.

Äventyrsbana för hästar med tips på stationer

Vissa stallkompisar är pyssligare än andra.

Den där Lisbeth ska man ta rygg på om man är ute efter lite kul övningar från backen för sin häst.

Jag tror att Lisbeth är natural horsemanship-inspirerad. 

Det spelar ingen roll vilken disciplin det är för mig, för allt är nyttigt och kul.

(Ess och Jessica testar disco-draperi)

Vi var ett gäng som samlades på långfredagen för att bygga hinderbana med läskigheter att ta sig igenom tillsammans med sin häst.

Disco-draperiet är mitt och Juppes bidrag. 

Visa det här inlägget på Instagram

Fridays . . . #jupiterfrånådalen

Ett inlägg delat av Bettina Bäck (@bbettina) 10 Apr 2020 kl. 7:04 PDT

Ett draperi var väl inga större problem för en Juppesnupp.

Däremot det här.

Ouuähhhhh, äckligt! sa Juppe när han upptäckte att stela skumfyllda stänger liksom peeeetade på hans kropp när han skulle igenom det här hindret.

Detta krävde övertalning.

Lisbeth hade sytt färgglada tygöverdrag till varje skumpinne och fäst hela härligheten på två pinnar som gick att surra fast vid hinderstöd. Fiffigt.

Den tar på mig! sa Juppe.

Så lustigt att han reagerar på det här. I skogen bryter han sig ju fram som en bulldozer mellan grangrenar om det behövs. Å andra sidan vet han ju mycket väl vad en grangren är.

Dagens skräckupplevelse blev något helt annat:

 

En såpbubblemaskin!

Ve och fasa.

Såpbubblor i sig var väl möjligtvis okej, men en klarblå plastnalle som brummade från magen och som spottade ut bubblor. Aldrig! sa Juppe. Och jag menar det!

Om jag håller i då? sa jag.

Mja, sa Juppe. Hit men inte längre.

Ess: Ska jag svälja dom? Eller nallen?

Att hoppa upp på en förstärkt pall var ju inga problem.

Det här vill jag gärna göra om under lugnare omständigheter, tror nämligen att det här är superbra övning i att hålla koll på var tassarna är.

Dessutom hade vi ett tygdraperi och en vattengrav gjord av en presenning fasttejpad över fyra bommar lagda som en fyrkant.

Vattengraven var också märkligt underlig, tyckte Juppe. Han hoppar glatt över diken i det fria, men det här var ändå väldans mysko.

Den här underliga påsken kanske ni har mer tid över till pyssel än andra påskar?

Här är tips på fler roliga saker som Lisbeth hittat på:

DIY: hållare till slalompinnar - gjuta i betong

Lucka 2: Att rida med tyngder runt vristerna

Andra tips på prylar att öva på:

Lägg tomma aluminiumburkar i en vanlig plastpåse och knyt ihop. Det blir perfekt att dra efter hästen som en övning i läbbiga saker som låter bakifrån.

Har du tips att bidra med? Skriv gärna!

Hur ber du om ursäkt till din häst?

Du Juppe. Förlåt.

Jag var jädrigt otrevlig igår.

Inte för att det ursäktar, men jag var nervös för att min yngsta dotter skulle föda sitt första barn.

Så jag hade väldigt dåligt med tålamod.

Och blev väldigt, väldigt otrevlig. 

Ja, det blev du, sa Juppe.

Väldigt otrevlig.

Du kan nu hoppas på:

1. Hästar har otroligt kort minne.

2. Juppar älskar sin matte och struntar i hur man blir behandlad.

3. Att principen om insättningar och uttag på förtroendekontot fungerar i praktiken.

Jag skulle satsa på nummer tre om jag var du, sa Juppe.

Som ett tips alltså.

Ja. Vad är jag om inte en lyhörd matte (när jag lugnat ned mig och därtill skäms).

Det gör du rätt i, sa Juppe.

Vadå? sa jag.

Att du skäms alltså, sa Juppe.

Mäh, vad i helsefyr, sa jag.

Oj, oj, oj, sa Juppe. Nu känner jag att mitt förtroende för mänskligheten sjunker.

Led mig till den där lilla tuvan med vårglatt spätt gräs så ska jag tänka på saken.

Nä, nu känns det väl som att du utnyttjar mitt dåliga samvete, sa jag.

Skulle jag aldrig göra, sa Juppe.

Led mig till . . . 

Juppe: Låt bli mina skira vårgardiner!

Jag kammar snällt Juppe med kattkam eftersom han alltid är våröm i håren.

Just nu är vi i stadiet av skira skyar av långa hår med lite ull under.

Lite grand sådär som bebisar kan se ut när de börjar få hår.

Eller för all del, den skara äldre tunnhåriga män som envist håller fast vid sina strån och vägrar klippa kort.

Sluta stirra på mina mamelucker. Det är mina mamelucker, sa Juppe grinigt.

Det måste bli varmt? lirkade jag.

Baldur, dina strån syns ju ännu bättre eftersom de är så mörka.

Eller förlåt, vårgardiner menar jag.

Sluta stirra på mina vårgardiner, sa Baldur. Det är mina gardiner.

Det blev en himla trivsam vårpromenad på sisådär 1,5 timme och sex kilometer.

Sol på multippar och vårvind i gardinvåderna.

Juppes värsta vårstiss är på väg att gå över nu.

Det är skönt det.

En sista godis i hagen och så skutt iväg då.

Juppe tyckte att Baldur kunde dela med sig av Johannas morotsslantar.

Baldur tyckte att Juppe luktar skit.

Juppe sa att det luktar underligt. 

Undrar vad DET är?

Och var det något som lät nyss?

Något ynkligt pipigt?

Spelar ingen roll för nu ska jag dricka vatten, sa han sedan.

Gissa vem som också skulle dricka vatten? ^^

Galoppera bort vårvansinnet - behövligt

Bah!

Vårvansinne?

Jag?

Neheheheheheh du. 

Jag är samma stababababababila pålle som alltid.

Stahabibibibibibil som alltid.

Juppe. Du har precis kånkat runt på mig i sju kilometer cirka gurka.

I ganska hög takt.

Jag tror att du behövde det.

Houston, Houston. Im coming down.

Ah. Docking to a pile of shit.

Feeling good, like I should. 🎤🎼🎹🎷

Men Juppe. Skärp dig.

Va?

Sa du nåt?

Visst gör det ont när håren släpper

Bättre och bättre år för år, gnolade jag i huvudet när Juppe och bästis-Baldur knogade på i vårsolen.

Jag blir faktiskt glad när andra hästar är lite vårstissiga. Då är det inte bara Juppe som är det.

Grabbarna pinnade på i sex kilometer ändå och överlevde både presenningar och trädbeskärning.

Belöningen blev att leta gröna strån bland fjolårsbleka tuvor.

Och Johanna och jag fick vända nästipparna mot solen.

Ska vi välta bänken? undrade Juppe.

Det skulle vara så kul att se brudarna ligga och sprattla som skalbaggar.

Äh, sa Baldur. Det blir så dålig stämning.

Och så får vi kanske inte äta färdigt här.

Det märks att allt är extra spännande i vårsolen. Men inte undra på tänker jag också.

Vi har ju hållit oss på ovalen och ridbanan nästan hela vintern, förutom någon helgtur då och då.

Klart att det måste kännas nytt att ge sig ut på tur då.

När tränaren säger . . .

"Du rider din häst väldigt mycket",

så menar hen att du bankar fram din häst för varje steg. Som glada trumvirvlar vispar skänklarna mot en häst som för länge sedan blivit skänkeldöv.

Vad tror ni? Klarar vi att skriva det här tillsammans?

Jo, jag har fått höra kommentaren här ovanför och så klart har tränaren en mycket, mycket stor poäng.

Jag ska låta Juppe bara få vara när han gör det jag bett om.

Nu tänkte jag att vi ska öva oss i humor på sociala medier. 

Det blir spännande. Går det ens? 

Joooo, det är klart det går.

Bidra med din bästa kommentar så lovar jag att teckna en illustration och lägga till din kommentar här. Oj, oj, oj, oj. Det är många år sedan jag tecknade, så det kan bli hur som helst som ni ser.

Vill du så lägger du till en liten berättelse om när du fick kommentaren. 

Bidra med ditt namn eller helt anonymt. 

Det går bra att skriva en kommentar här på bloggen eller på Juppes facebooksida, sök på Jupiter från Ådalen så hittar du oss. Klart vi blir glada om du gillar sidan också och följer oss.