Juppe och jag har grävt ned stridsyxan.
Kvar är lite gruff om vems tygel det är och såna prylar. Jag har lovat att inte sitta och hamra trumvirvlar med mina fötter mot hans fina mage. Han har lovat att lyssna på smackningar.
Och så vidare. Och så vidare.
Ibland klurar jag på det där med respekt.
Jag gillar verkligen hästarna i valackhagen som kliver undan när jag ska hämta min häst.
Visst, ibland uppstår förvirring. Men - när jag viftar bort någon så vill jag att de tar några kliv bort och låter mig och Juppe vara i fred.
Men inte ens här lyckas vi vara konsekventa.
Juppe är en gosmule. Han har utsett vissa föremål för goset (och det ändå timida godistiggandet).
Johanna får alltid lite extra uppmärksamhet.
Undrar om han skulle byta bort mig som matte för typ två godispluppar?
Jag tror det.
För bara två?
Tvek, sa Juppe.
Jag tror faktiskt att du är en av de bästa godismaskinerna i stallet. Pålitlig, aldrig snål.
Synd bara att du har så stort huvud och alltid ska skymma den vackra hästen på bild.
Bättre? sa jag.
Bättre, sa Juppe. Folket är värda en bild på en snygg häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar