Förväntan, prestation, tålamod - eller vad?

Juppe och jag har precis påbörjat en omstart från backen.

Jag märker att jag är grinig från start nästan, förväntar mig problem på något mysko sätt.

Och Juppe lyssnar sämre än vanligt på skänklar och är mer tung i handen än vanligt bekräftar uterittscoach Matilda.

Det tror jag beror på att jag är grinig, som gör att Juppe blir grinig. När Juppe är grinig blir jag . . .  Ja, ni fattar grejen.

Det är ingen hållbar väg framåt.

Då är det dags att dra i nödbromsen minsann.

Det sköna i kråksången är att jag har så många nödbromsar.

Karin Wåhlin är ju Juppes och min markarbetsguru.

Jag bokade in henne till i dag.

Bra skit.

Jag känner på något sätt att Juppe är ointresserad av mig. Att han tycker att jag är en oerhört tråkig och förutsägbar tant.

Det sköna med Karin Wåhlin är att man kan säga en sån grej och att hon inte ringer psykakuten. Hon tar in, begrundar. Håller tyst. Och om ett tag kommer det motfrågor.

Jag hör mig själv berätta om Juppes och min underbara sommar. En sommar när vi for runt som remmar på åkerkanterna, när jag fick uppleva att vi kunde styra farten i trav. Och när vi kunde styra farten i trav så bjöd Juppe på såna där fina dressyrsträckben i traven. Sprätt, sprätt, sprätt.

Och tölten! Vi jobbade med formen, och takten och tempon.

Idel framgångar.

Han är ju en stjärna, min Juppe.

Ja. Framgångar och tankar på prestation går hand i hand, konstaterade Karin. Och utebliven prestation kan leda till besvikelser.

Och får man inte karameller varje dag (mentala) så kan en bli grinig.

Karin påminde om det där att det faktiskt kan räcka att ha roligt.

Att gå ut på ridbanan och bara tänka att i dag ska vi ha roligt. Har människan bestämt att det är bra, så är det bra.

Ding-dong-teorier? Näej. Inte för mig.

So far so good.

Trodde ni att Karin nu nöjde sig med att vi bara stod och myste ihop på ridbanan?

Icke.

Hästar mår bra av att ha mentalt biffiga mattar som vet vad de vill och visar att de har en fantastisk förmåga att skrämma bort såväl vargar som dumma tankar.



Vi gjorde en omstart i markarbetet helt enkelt. Det var ju månader sedan vi gjorde markarbete på allvar.



Jag fick upptäcka att Juppe inte gärna flyttade på sina bogar.

Det är inte en speciellt avancerad övning, mer av en koll-pryl. Vem bestämmer och vem har pondusen?

Det kommer vi att få göra mer av, flera gånger i veckan faktiskt de närmaste veckorna.

Fasen.

Nejdå. Jag deppar inte. Jag blir mer förundrad över att jag aldrig märker när det barkar åt pipsvängen. Eller jo, jag märker. Men aldrig i tid.

Jag tar ju alltid hjälp och jag upptäcker - men borde jag inte kunna fixa sånt själv nu?

Skit samma.

Nu har vi fått markarbetsövningar. Vi ska göra övningarna.

I slutet av lektionen var Juppe märkbart fogligare och mycket mer intresserad av mig - det är ju jag som bestämmer.

Hå hå ja ja. Jag älskar min häst till vanvett. Så är det ju.

Jag berättade också om våra problem med vänster galopp. Vi jobbade noggrant från backen på volt.

Tror ni inte att Karin fick både Juppe och mig att galoppera på volt i vänster varv?

Ha. Vi kan ju. Vi ska bara ta det lugnt och veta vad vi gör.

Framförallt ska jag bli nöjd med vad vi gör.

Patientia på latin betyder både tålamod och lidande.

Ha, ha. Det är väl jag och Juppe i ett nötskal.

Jag borde ju verkligen, verkligen vara nöjd med att ha en häst som är hel, stark och som kan både trava och galoppera på en volt bredvid en matte. Med snören och skit. Det hjälper faktiskt att få promenera med i volten och följa med och visa med sin kropp. Det tycker jag är lugnande och skönt jämför med att bara stå i mitten av volten och rya.

Tur hade vi också. Vi fick publik av fina före detta stallisen Gunilla. Så kul med kompisar som också gillar markarbete och som förstår svårigheterna och framgångarna i det.