Hu: vi blev skottränade i dag

Jag är så himla stolt över min häst. Och ja, faktiskt stolt för egen del också.

I går red Matilda Juppe och hon red på ganska rejält enligt rapport. Så promenad vid hand kändes lagom i dag.

Bäjebyarnas jaktlag hade ingen jakt i dag. Vi tog därför sikte mot en liten skog som ligger bakom killarnas sommarhage.

Ah, vilken dag.

Juppe och jag spankulerade i lågt vinterljus och njöt av att se hur varje liten rimfrostflaga blev ett prisma. Det kändes som att gå i en tecknad film. Det var så löjligt vackert att det kändes som att det inte var på riktigt.

Små miniregnbågar blinkade vänligt mot oss överallt.

Ja, inte tänkte jag på att vi kanske klev över på ett annat jaktlags område.

Det gjorde vi nog.

Vi klev lite misstänksamt förbi dungen där vi mött en sällsynt obrydd grävling när vi hörde ett skott på jädrans nära håll.

Juppe tog ett skutt mot sidan och hamnade i resterna av en gammal husgrund. Men - sedan stod han still (visserligen i fågelhundspose - men stilla). Jag kunde ropade ett hallå åt det håll skottet hördes från och fick till slut ett svar.

Jag frågade om vi kunde gå förbi.

Nix, blev svaret. Inte nu, ni får vänta.

Jag kan inte "jaktiska" så jag berättade att jag och Juppe vänder istället. Tänker att det är bra för en jägare att veta var en häst och en ryttare befinner sig.

- Ja, gör det!

Japp. Det gjorde vi.

Juppe var lite nervig men faktiskt lydig. Han höll sig bakom mig. Jag gick och tänkte på min före detta arbetskamrat Mats som bor på landet och jagar.

Han har berättat om älgar som passerat hans pass som han bara bestämt sig för att sitta och titta på. Ingen vidare mordlysten jägare alltså. Han var mer ute efter naturupplevelsen även om han naturligtvis även skjuter djur.

När gamla jakthunden dog köpte han världens mest värdelösa jakthund som han döpte till Hansson. Hansson är evigt glad och kan fortsätta springa åt totalt fel håll en bra stund. Hansson får såklart bo kvar hos Mats.

Jägaren som jag och Juppe störde på hans pass tog inga hänsyn till att vi dök upp. Han fortsatte att skjuta under tiden som vi vände.

Hå, hå, ja, ja. Tur att vi ändå är tämligen coola för att vara så tittiga. Jag tycker vi är så jädra bra!

Tur ändå att det inte var en älgstudsare som lät, det här var poffar som inte var lika kraftiga.

Självklart ville jag inte störa jägaren i hans värv. Men det hade varit fint med lite hänsyn åt andra hållet med.

Suck.

Min fantastiska häst behöll lugnet på hemväg också. Han är nog faktiskt vuxen på riktigt nu.

Om han fick gottelimums? Har påven . . .

Dagens stallbesök började med lite virrigt letande efter Juppe. Det var ju tur det.

Så här söt var shettisen Singaraja när jag knallade förbi mitt i tuppluren.

Och så här söt var Melodia (eller hur är det nu? Abba?) som slumrade i samma vindskydd.

Hon försökte tvinga upp ögonen, men det gick inte riktigt. Om en häst kan se ut som en ruvande höna så lyckades hon med det.

Vill gå och mysa in mig någonstans i närheten av runda magen.

Så här ser det väldans ofta ut när jag ropar på Juppe.

Han myser i vindskyddet med sina polare och inte sällan är det Baldur 1 han hänger med.

Viggo hör till de killar som har ett evigt hopp om att han någon gång ska få hänga med mig och Juppe.

Nu är han väldigt artig och trevlig och håller sig på respektfullt avstånd från Juppes griniga matte. Han vill bara promenera med mot grinden utifall att.

Just det. Frostnupna nypon = delikatess. Juppe var en lycklig häst.

Allra bäst smakade lite gräs med frost på tydligen. Klart en fin häst får mumsa lite som belöning (trots att matte är livrädd för sockerhalten i fruset gräs, Juppe äter ju massor med sockerhaltigt godis så det fnns inga förnuftiga skäl till att neka honom lite gräs).

Ännu en underbar dag helt enkelt.