Det är aldrig ens fel att två träter

Vi har haft en period när vi varit lite gruffiga på varandra jag och Juppe.

Jag märker att jag har lätt att bli lite ilsken från start.

Just det! sa Juppe. Men alla kan väl inte vara lika mildögda och storsinta som jag. Jag böjer ödmjukt mitt vackra huv . . .

Tyst! sa jag. Jag var inne i ett resonemang här. Jag kan inte höra mig själv tänka.

I går tog jag och Juppe en cykeltur.

Men först fick jag göra ren ett sticksår som han fixat till på bogen.

Grabbarna har nog röjt runt i skogen i sin hage och haft kul.

Cykelturen blev mindre kul. Jag fick i princip dra Juppe efter cykeln.

Principen var ungefär den här.

Det är så okul så att det finns inte.

Jag hoppade av cykeln och bannade Juppe ett par gånger. Petade med spö och försökte spruttifiera.

På hemväg gick det bättre.

Du ljuger, sa Juppe.

Det här är mitt långsammaste:

Phu. Andas in genom munnen ut genom näsan. Ta det lugnt. Inte bjäbba med sin häst, för det är precis det han vill.

I dag började vi på ridbanan. Eftersom vi ska rida lektion i morgon ville jag inte göra för mycket, bara värma upp och sedan gå ut på ovalen och öva på lite vänstergalopp.

Tempot var: utbränd snigel.

Höll mig själv i nackskinnet för att inte gammeldagsridskolebanka på Juppes sidor.

Det är bättre att säga till rejält få gånger än tjata.

Japp. Det hjälpte lite.

Hjälp. Började känna igenom min egen ilskna kropp för jag är faktiskt inte så dum att jag tror att allt beror på min röde springare.

Jag satt och KNEP med rumpan. Den var som gjord av stål ( I wish).

Djuuuupa andetag och slääääääpp musklerna. Juppe tackade med en frustning och genom att börja lyssna mer på sitsen. Tack underbara häst som ger mig kvitto direkt.

Det kändes rätt bra ganska snabbt på ridbanan.

Vi styrde mot ovalen.

Efter lite tjafs och gnafs där om vem som bestämmer över bogar och sisådär så fick vi faktiskt till tre vänstergaloppfattningar utan komiskt mycket böjd Juppe. Han har fattat att det inte är någon större idé att köra med högergalopp rakt av. Det blir merjobb av detta.

Och detta är tacken! sa Juppe.

En ynka påse med hö före jobbet, att få beta lite halvvisset gräs och en, en, en orange sak som du försöker LURA I MIG.

Jag misstänker att den är nyttig och full av vitaminer. Jag vill inte ha.

Du slipper, sa jag.

VA? sa Juppe.

Nu blundar jag och när jag tittar ligger det ett prydligt delat äpple och en stor hög hö där.

Vi får se om jag har lust att äta äpplet, det beror på om det är rätt färg på det för dagen.

De senaste gruffiga dagarna har inte gjort underverk för mitt tålamod.

När jag skulle skritta av Juppe kopplade han in snigeltempot igen, för vi skulle gå bort från stallet.

Ha, ha. När det inte hjälpte blev han "rädd" och tog ett skutt.

I hagen hade jag inte med något annat godis än den förbaskade moroten.

En bit slank ned, den andra spottade han ut.

Ibland blir det lite viljornas kamp i vårt kompanjonskap.

Visst, vore jag en biffig och mentalt stark "ledare" så skulle jag väl slippa det här.

Å andra sidan är jag djävulskt envis. Det duger det med.

Det ordnar sig om några mentala ronder. Då har vi rett ut det hela igen, igen, igen.

Hå hå ja ja.

Mutter, mutter, mutter, sa Juppe.