Joggare på Juppes grusväg!

Jag har känt det i flera dagar att Juppe skulle må bra av en riktig urbränning av karburatorn.

I dag kom det lite regn igen, termometern visade på fjuttiga 22 grader. Som upplagt för att fräsa fram i galopp på grusvägarna alltså.

Den där karburatorn borde ha blåsts ren för flera dagar sedan, men, men, ibland får man inte till det med ork och väder och temperaturer. Juppe har liksom laddat.

Haaaa, haaaaHAAAHAHAHAA. Laddat! Jag är inte laddad! Bluddrade Juppe för någon dag sedan.

Det är bara fruktansvärt upprörande att folk parkerar cykelkärror där det inte borde stå cykelkärror.

I skogen.

Jag är faktiskt väldigt stolt över att Juppe och jag numera tar oss iväg på planerade aktiviteter, oavsett graden av hoppighet hos Juppe.

Vi kom iväg trots att det blåste och något var fnorkigt och fnysigt i skogen.

Jäjä. Juppe var som en planka. Det är inte lätt att till exempel rida öppna på en planka. Jag försökte.

Vi körde galopp på en fin och jämn och rak grusväg som går längs en kohage bitvis. Första vändan var lite stolpig trots att jag drev på.

Omgången med mulen vänd mot sommarhagen gick bättre.

Varje vända gick bättre - tills joggarna dök upp.

Då var Juppe rätt flåsig och slut (trodde jag ja).

Nämen ni vet. Stirrig blick, fokus på att springa, färgglada kläder - och HÖRLURAR. Joggare helt enkelt.

Ve och fasa och fy för den ledes.

Juppe trodde inte sina ögon. Jag tvingade joggarna att hälsa glatt. Sedan stod Juppe och jag och såg på när de joggade mot sommarhagen.

När de försvunnit bakom ett backkrön fick Juppe äntligen springa.

Det vill han nog inte, tänkte jag. Mot de där läbbiga sakerna.

Hå.

Juppe lade i sportväxeln och gav allt han hade.

Det är rätt häftigt ändå. Lite fladdrigt och obalanserat kändes det emellanåt, men ändå härligt.

Det är långt till sommarhagen tänkte jag också. Även joggare får väl ha ögon i nacken.

Juppe stannade faktiskt före backen. Han var lydigt trots sportväxel och allt.

Om en sådan pålle får äta sig vimmelkantigt mätt?

Självklart.

Och inte en skvätt rädd var jag. Bara lite fundersam över var galoppen skulle ta slut så att säga.