Nu är jag löshoppad och promenerad

Hjärtat smälter. Fyrfota grabbar som lite undrande tar sig an löshoppning, två kvinnor som blir tre när den tredje frågar: får jag kolla på? Och lägger till - jag kan ta bilder (stallkompisarna vet vad som går hem hos mig).

Vänlig, nyfiken, härlig, varm stämning i stallet.

Mackan vet inte vad man vill när man driver på bakifrån. Då vänder han snabbt runt och fejsar den som driver. Har du något tips på vad man kan göra för att lära honom vad som gäller?

Nu ledde vi runt honom i grimman för att få lite styrfart och så skutt iväg. Så går det ju att göra med en snäll häst. Annars kanske man inte vill vara i närheten av bakhovar och annat.

Baldur skötte det hela rutinerat, men jag är oändligt stolt över Mackan. Han jobbade med stort allvar och hoppade som om det var 1,60 som gällde.

Varning: tvåhundrafemtielva bilder. ;-)

 Vad menar du? undrade Mackan.
Foto: Marie Storè en bra bit ned i inlägget.

 Baldur var en bra draghjälp. Han fattade vad som gällde.

 Ihhh. Kökrock.

Bettina galopperar.

 Michaela travar.

Varthän? undrar Mackan.

 Baldur och evighetsgaloppen.

Och ett depåstopp.

Mackan blev lite stressad av tjohejet och njöt av pauserna.

Lite kli i luggen så blev läget under kontroll igen.

 Wroooooom.

Ha, haaaaa! Jag kör om! skrek Mackan.

Med Totilas-Bäck i hasorna.

 Visst förstår man att det är knepigt att hålla reda på fyra ben!

Vi gympade också bra. 

När Mackan gick i stå var det att leda som gällde.

Titta vad fint Mackan hoppar!

En överambitiös grabb.

Jag tror verkligen att han skulle kunna bli superduktig på hoppning.

Här började Mackan bli trött.

Och då är hans vanliga stil att börja tjafsa. 

Taskig teknik, men ambitioner!

Titta! Visst är han ett litet sockerkorn ändå Mackan?

Soppatorsk.

Stolt igen. Ned med huvudet och jobba rätt.

Det är min pålle det. Eller min och min, men ändå! 

 Michaela skrittar av sig.

En härlig kväll i nästan ljuvligt väder (lite för kallt och blåsigt).

Eftersom jag har haft en tuff dag på jobbet så tog det inte emot ett minsta lilla dugg att promenera med Juppe efter det här. Behövde det.

Både ben och hjärngymnastik.

Vi tog lite mindre tråkiga grusvägen bakom stallet.

Det blir cirkagurka tre kilometer och tog oss fyrtio minuter att avverka. 

Nu är Juppe Juppe igen.

Han pekade intresserat med öronen mot en traktor som står parkerad längs vägen.

- Många hästar kan bli rädda för sådana här objekt.

Led då inte hästen rakt på, utan låt pållen liksom närma sig sidledes.

Lite lagom.

Ja, som ni märker så är det ju inget farligt.

Men det kan man aldrig veta i förväg.

Lugn och försiktigt alltså.

- Du Juppe, kan vi inte ta en ny mysig variant på horsien vi tog igår?

- Var är du?

- Så här då? Jag tittar på dig och du tittar på mig.

- Allt detta spirande gräs.

- Hur ska jag hinna? Herregud, en sommar är så kort, så kort. 

- Titta. Det tar aldrig slut!

- Tur att jag är en härlig häst i min bästa ålder, som gärna tar mig an egna projekt men som också jättegärna samarbetar med andra. Trivs med ansvar men är ändå lyhörd mot gruppen. Och kan ta order, så klart.

Vad gör du Juppe?

- Slipar på mitt CV. Jag och grabbarna pratar mycket om det.

- Det gäller att hänga med i tiden och veta sitt eget värde.

Man vet aldrig när en ny karriärmöjlighet öppnar sig. 

Mmmmmmm.