Hur krasslig han än är i sin bog, eller åtminstone muskelfattig, så är jag ju inte snabbare än gossen . . .
Men kul hade vi. Jag sprang som en galning korta sträckor och Juppe hakade på. Jag har verkligen ingen aning om vilken gångart han väljer då. Tror det är lite olika efter vilket tempo jag håller.
Jag tänker: huvudsaken är att vi har kul.
Promenaden på knappa fem kilometer bekommer varken mig eller Juppe. Vi längtar efter större äventyr. När Juppe föreslog en sprintrusch uppför backen mot Hallbo så tänkte jag - hovis, måtte du bli bra i din Indienmage snart. Det går snabbare om jag sitter på Juppe.
Juppe behöver gasa ur systemet, jag märker det. Och jag är så glad också för det. Han vill galoppera och har en härlig, busig glimt i ögonen.
Jag behöver glömma att han har en liten kycklingbog utan muskler, för han är sugen på att bygga upp den. Och det är ju bara bra. Juppe vill så gärna jobba. Han stretar på i hetstempo både ut och hem. Till helgen ska jag bygga ut promenaden så han blir trött på så vis i alla fall.
Inte någon gång har jag märkt något otäckt smärt hoppsasteg eller att han haltar. Skritt blandat med full fart korta sträckor tror jag på.
Juppe direkt efter promenad och proteinmums i magen.
Som ett litet sladdrigt kycklingskinn där fram på bogen.
Men det skiter ju Juppe i.
Han har glimten i ögat och är sugen på att komma ut och jobba och se världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar