Juppe ska få biologisk medicin

Ack ja. I går var vårt största bekymmer att ta oss förbi rally-Annikas garage där skärbrännaren var i full fart. Dagliga promenaden gällde det alltså.

I dag har vi annat att tänka på.

Jag satt och kände mig rätt lugn och säker, jag hade ju longerat Juppe och visste att han var halt. Jag var lugn och säker helt i onödan skulle det visa sig.

 Åhå. Stor häst i vägen för mig, tänkte Juppe.

Då får vi stå i springkö.

Underbara massören (?) och assistenten som jag fortfarande har tappat namnet på.

Hon har en lugnande verkan på både mig och Juppe.

Och hon klev fram till oss så fort hon fick syn på oss, drog Juppe i läppen (han log lyckligt) och pratade. 

 Sniff, sniff. Kompis.

 Full ös som vanligt på Mälaren Hästlinik. Hela parkeringen full av transporter.

Fast i dag fick vi faktiskt hjälp före utsatt tid, vi var liksom på plats en timme före planerat.

Vet inte vad som hände, vi är väl så synkade nu jag, Juppe och Jesper att allt flyter på.

 Gud vad jag är hispig, sa Juppe.

Skojar bara.

Här började jag skämmas för att jag satte på honom repgrimma under vanliga grimman.

Jag glömmer inte så lätt att han drog där på åkern. Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Ständigt dessa trevliga möten i den udda miljön.

Världen är full av vänliga människor. Och andra djur. 

Jodå. Juppe var halt. Jag tyckte det såg bättre ut än på hemmaplan.

Men veterinären Chris Johnston var inte nöjd. Juppe var mer halt än när han longerade honom ensam vid förra besöket.

Hältan ställde mig / oss inför flera alternativ att ta ställning till.

Det är jobbigt att behöva tänka så snabbt och försöka vara både rationell och schysst mot Juppe. 

Där jag tänkte att det ändå går åt rätt håll var inte Chris helt nöjd.

Hans teori är att Juppes biceps glider fint och smärtfritt när Juppe går rakt, då har muskeln ett "vanligt" spår att löpa i.

Men - när det är dags för en sväng tvingas muskeln att ta en annan väg för att jobba.

Där är det troligtvis ojämnt och knöggligt efter att Juppe fått en smäll. Då haltar han, det gör ont.

Det finns fyra alternativ sa Chris Johnston.

1. Juppe går aldrig på ett böjt spår igen. Han springer bara rakt.

2. Vi testar alternativmedicinska åtgärder som inte går på försäkringen, Juppe tappas på blod för att komma åt stamceller.

Av Juppes blod tillverkas en biologisk medicin som sprutas in på onda stället.

Visst kan man använda kortison, men det lindrar för tillfället.

Med biologisk medicin kan effekten bli att den enorma reaktion som utlöses av en inflammation/skada stoppas.

Hur länge och om en sådan medicinkur hjälper vet ingen.

Det var Chris mycket öppen med.

3. Biologisk medicin kombineras med att operera Juppe igen, då ska det trasiga skelettet som orsakar Juppes smärta raspas slätt. Om det leder till att skadan läker eller kanske till och med istället blir värre vet ingen.

4. Har både jag och mannen glömt. Här var väl vi i lite lättare chock.

 Chris sa att Juppe är en glad och smärtfri häst.

Så länge han inte går på böjt spår.

Och så är det ju. Det har jag också känt.

 In i det jävla provtagningsrummet igen.

Juppe är skeptisk efter en rakning på halsen och steriltvätt.

Gud ske pris och lov för personalen.

Hur har de lyckats hitta så ljuvliga människor rakt över?

Njäej. Det var faktiskt inte så farligt tyckte Juppe att få en nål i halsen.

Nu ska den där tuben fyllas.

Det är väl jag som ser mest bekymrad ut.

Full tub.

Och nu ska den biologiska medicinen tillverkas. Det tar ett dygn ungefär.

Alltså fick Juppe stanna över natten och vi hämtar honom i morgon kväll efter jobbet.

Då har han fått dos nummer ett.

Om en vecka är det dags för dos nummer två.

Så nu ska alla hålla alla tummar som finns och korsa hovar och fläta svansar med varandra. Allt som ger tur. Det behöver vi.

Och även om man inte ska gå händelser i förväg måste jag börja fundera på vad som är tillräckligt för mig (och Juppe) när det gäller Juppes prestationer och förmåga att utföra olika typer av arbete.

Det är inte dags än för den typen av beslut. Men den dagen kan komma ganska snabbt. I mitt huvud är månader ganska snabbt.

Avlivning känns långt borta för mig. Men triangelmärkning? Usch ja, tur att vi hade laddad med pappersnäsdukar i bilen. De gick åt.