Paketexpert

Ta daaaaaaaaa!

Säger både jag och Juppe.

Stackars underbara älskade kloka fantastiska Juppe. Han fattade att jag var nervös när jag kom till stallet i dag och började duka fram prylar för bandagering. Fram med plastpåsar för att slänga guckelimojs med och häpp, en sax för att klippa av gamla eländet med.

Juppe fnorkade lätt men gav upp. Han förstod att nu gäller det. Jag laddade med tonvis med hö och greppade saxen och klev fram till min häst.

Juppe vände runt huvudet och kikade på sitt bakben och mig och - lyfte hjälpsamt bakbenet mot mig.

Jag drog i svansen mot mig så han ställde ned benet igen och skärpte till mig och började klippa i eländesbandaget. Nu skulle ju skenjäveln bort.

Det var som att klippa i klibbig betong. Det gick inte alls. Hack. Klipp. Hack. Klipp. En millimeter gick att få bukt med i varje klipp. Gasbindan är tokseg. Jag fattar varför veterinären har ett rakblad.

Jag gav upp och började linda av alla 1000 varv istället. Juppe hoppade till när det lät när första tejpvarvet lät ritsch.

- Nä, nä. Sa jag och snurrade envetet vidare.

Varv på varv på varv på varv. Juppe inspekterade varje lager som skalades av. Det hamnade i en hög bredvid hans hö.

Jag tror han uppskattar att jag är ärlig och inte försöker gömma det som är läbbigt.

Det blev ett berg av ludd och gasbinda.

Och nog fanken hade kompressen innerst hamnat lite på sniskan och ett av såren hakat i gasbindan. Jag fick rycka och det rann blod igen.

Såret är väl stort som en tumnagel ungefär. Resten såg jättefint ut. Rosa och läkt.

Försökte kika efter svallkött, men kunde inte alls bedöma om det var vanlig nyläkt hud eller något annat.

Städa, städa, städa. Fram med plastpåsar och hej och hå.

Juppe var lycklig. Han frustade och tittade på benet och tittade på mig. En liten blodrännil rann efter benet.

Pusta, pusta.

Jag öppnade kompresspaketen som jag köpt. Helvete. Det var inte kompresser med blank yta som jag ska ha, det var gasväv. Satan i gatan.

Surt.

Men, men. På med gasvävskompresserna med vetskapen att jag får göra om det hele i morgon. Vad gör det tänkte både Juppe och jag. Korvar runt akillessenan och ludd och på med gasväv. Den där knacka på mogen pumpa-känslan fick jag inte riktigt till, men vi var nöjda ändå.

Vi firade med att ta en promenad till baksidan av stallet och äta GRÄS! Juppe fick bara ta lite smakprov, vill inte att hans mage ska balla ur.

Han frustade så det ekade på gårdsplanen.

Och så hopp in i boxen igen. Juppe stilade och bröstade upp sig och var så nöjd!

Jag studsade runt och städade efter oss som en ekorre på speed. Jätteglad.

I morgon ska jag ringa veterinären Eva på Hästkliniken Mälaren och fråga om såret som blöder och fråga vad det nu är som gäller för mig och Juppe. Fick vi börja gå nu? 20 minuter?

Och begravningen av arbetskamraten som jag berättade om i går. Jo. Den var vacker. Och ack så jobbig, men naturligtvis mest för man och mamma.

Jag är inte ett skvatt religiös men uppskattar verkligen ritualen kring en begravning. Att ha en guide som tar en igenom ett farväl och som styr upp det hela. Kyrkkaffet som gör att man får pusta ut lite och minnas den kära.

Jag kommer aldrig att kunna gå ur Svenska kyrkan, de har en viktig roll i vårt samhälle. Inte bara vid begravningar.

Ibland känns det som om Svenska kyrkan är de enda som står upp för humanistiska värderingar och som vågar att stå för sitt ställningstagande.