Jodå, Juppe är rejält halt

Ikväll vågade jag longera. Fångade longerlinan i flykten innan jag gick och hämtade Juppe i hans lilla fångstruta.

Solen sken och grabben var lugn och fin. Sänkte huvudet och prickade rätt med mulen i grimman och var som vanligt.

Puh.

Ut på ridbanan och fumla, fippla, fippla. Fel varv och lite fippla och fumla igen.

Juppe var lugn som en filbunke. Han travade på utan att tycka att det var så konstigt. Först blev jag ledsen när jag såg hur halt han fortfarande är. Sedan såg jag på hans huvud. Det åkte INTE upp och ned som en pendel längre.

Hältan tog liksom slut vid halsroten. Visst är han halt, men nu är det liksom från halsen och ned. Inte hela konkarongen.

Tror jag är lite lättad, trots allt.

Rationelle mannen frågade med en gång om vi skulle boka om tiden på kliniken men jag sa nej. Det är nog en tanke bakom att vi ska tillbaks efter tre veckor. Kanske en spruta med tuppkam igen? Kanske en koll av hur bra det går med våra 45 minuters promenader?

Promenerade längs vallen mot vändplanen i skogen, vi fick trivsamt sällis en bit. :-)

Juppe var en ängel. När han höjde huvudet och stissade så sa jag bara: näe. Och så ned med huvudet igen.

På hemvägen mötte vi tömkörningsteamet, coolt sto med remmar och tjohej runt sig och ett däck kopplat till allt dettta släpandes på marken. Till det ett huggormsmönstrat rep som ringlade efter däcket.

Juppe fnös en gång när vi traskade förbi men han läste nog också mina tanker. Klart grabben ska få beta. Det är han värd efter den här promenaden.

Mobilbild som är otroligt läbbig i färgerna, men den fångar i alla fall Juppes glada humör.