Juppe och jag följde chevalereskt ekipaget till Alfs tomt, tänkte vi skulle inspektera stubbåkern lite mer ingående.
Tror Juppe redan då förstod att "helvete, helvete, helvete" - det här innebär jobb och mera jobb. Stubbåkersturen blev som första gångerna vi red ensamma jag och Juppe.
- Vingligt à la fyllekörning
- Vänster skänkel? Jag har väl ingen vänstersida?
- Tölta? Hur gör man då?
- Galopp? Okej! Vroooooooommmmmmm!
- Broms? Nä, hurså?
Och så vidare, och så vidare.
Turen slutade med att jag fick till en hyfsad tölt (ljuger för mig själv, men bättre än under resten av passet) och en galopp där jag bestämde tempot - och riktningen.
Jag var skitsur efteråt, Juppe såg inte så glad ut han heller. Skrittade av honom på ridbanan, han flåsade verkligen.
Eftersom jag fortfarande är sur så tänker jag att DET ENDA VI SKA GÖRA I RESTEN AV VÅRA LIV ÄR ATT RIDA PÅ DEN DÄR JÄVLA STUBBÅKERN.
Tills i morgon hinner jag säkert i lugn och ro tänka: jaha, back to basics. Kolla gå, stanna, svänga. Ledarskap. Traggla, traggla. Tålamod, tålamod.
Det lustiga är att innan jag fixade till Juppe är att jag faktiskt var lite glad och peppad för att EIR flyttat fram datumet för sitt klubbmästerskap. Tidigare under kvällen tänkte jag faktiskt: jooo, men kanske ändå, kanske vågar jag rida i nybörjarklassen. Bara testa. Ha kul. Vara med om.
Tjoflöjt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar