Jag har varit väldigt obettinsk

Jag gick upp till stallet beväpnad med en knippe bananer. Läste någonstans att någons häst ÄLSKADE bananer.

Borsta, gulla, plocka styngflugelarver och tala om hur snygg han är. Juppe har huvudet i betongolvet och suckar nöjt.

På med grimma och ut på ridbanan. Talking to me? undrade Juppe och gjorde ett gangstamove.

Öh? sa jag.

Efter att Juppe backat i 180 tyckte jag att han var värd en belöning.

Vill du ha banan? frågade jag Juppe.

Han vände tvärtom och visade mig rumpan.

Här blev jag lite . . . pört.

Efter lite löslongering som väldigt lätt urartade till slö och slapp trav eller helt håglös skritt blev jag fundersam.

Komsi, komsi Juppe. På med grimskaft. Nu ska du följa med mig när jag joggar respektive stannar och när jag myrskrittar fram.

Juppe glodde dumt när jag ville trava. Jag andades genom näsan och djupt ner till magen. Hämtade en gren som piska (jävla optimist som går till ridbanan utan den).

Traaaaaavvvaaaa! Jag rör mig energiskt som en sprattelgubbe och försöker driva på Juppe.

Han vänder på huvudet och glor utmanande slött på mig. Sänker ögonlocken och övar på "jag är en ko-blicken".

Jag gör om min grej + petar till honom med grenen. Juppe gör sin, jag-blir-väldigt-upprörd-grej, kör upp huvudet och vill springa ifrån mig.

Tyvärr. Det har varit en tuff vecka och en tuff helg. Det fanns inget kvar av mesbettina. Kvar fanns bara jag-skiter-i-om-du-trampar-mig-till-mos-jag-ska-ha-min-vilja-igenom-bettina.

Varje gång Juppe ville springa bort och köra upp huvudet tog jag sats som en satans toreador mot hans bakben. Jag hade fått nog. Juppe dansade can-can i en mycket liten volt och jag var som en terrier på hans bakparti. Jag släppte inte greppet.

Till slut sa Juppe: aaaahhaaaaaaa! Du vill att jag ska springa i din takt? Och följa dig? Och stanna när du stannar? Kan jag väl!

Yep. Några vändor med en lydig Juppe så fick det vara nog.

Bananen? Aldrig i livet sa Juppe. Du tänker förgifta mig. Jag vet det. Den luktar lim, död och förgängelse.