Sov hemskt illa natten till måndag. Med påsar som shoppingkassar under ögonen släpade jag mig till stallet.
Gick rätt lätt att mocka ändå. Gnisslade ned till en av hagarna och fyllde upp skottkärran med mer killbajs.
Där gick luften ur.
Juppe höll hela tiden koll på mig och betade som av en händelse längre och längre bort. :-)
När jag tog sikte på honom såg det lite ut som han hukade för att bli osynlig. Gick sådär.
Kramade runt rejält och klappade på mulen. Juppe lyfte aldrig på mulen för att säga hejdå, tänk om jag skulle få någon tokig idé om att rida då?
Förstår att han är lite slutkörd, men jag vill verkligen få bukt med sommarmagen. Och så hör jag supersnällasilversaras uppmaning ringa i öronen: galoppera! Galoppera! Galoppera!
Tycker ändå att han ser lite mer slim ut. Kanske, kanske. Får väga efter nästa pass.
PS! Min hjärna sysselsatte sig med idén om engelsk grävning av potatislandet - alltså mylla ned rejält med hästbajs i grävda diken på väg hem med skottkärran.
PPS! Väl hemma sa kroppen ifrån å det bestämdaste. SOFFAN skrek den. Okej då, sa jag. Vill du ha ett glas rött också i väntan på maten? Japp, hördes det från muffinsmagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar