Jolly Jupiter!

Blev faktiskt så där i sjunde himlen glad i dag av att rida Juppe.

Jag låter fortfarande som en cheerleader. Jag kan inte vara hård, snabb, på tårna. Men jag kan tala om när grabben gör något bra.

I dag fick det underbart komiska konsekvenser. Kaisas tillridning får jag fortfarande njuta av. Grabben är mycket snabbare på att reagera på hjälper.

Det betyder inte att jag är tydligare eller snabbare. :-)

Om man säger som så, vi gick från väldigt snabbt framåt till att slänga i backen, och från backen till att steppa sidlänges till höger och så till vänster. Och så slängdes tydligen backen i igen. Ahahahahaaha, hjälp.

Allt med mycket gott humör.

Grabben vill så väl, så väl nu när han fattar att jag inte är arg. Han vill så väl att han inte hinner tänka efter vad skillnaden är mellan en tygel som skakas lätt och bara ett enkelt stopp är.

Det gör inget. Vi fick drygt en härlig timme på en av stubbåkrarna som Juppe nu tydligen känner sig väldans säker på.

Sedan förvandlades han till Jolly Jupiter - hästen som betar snabbare än sin egen skugga!

Klart han fick beta i dikesrenen efter vårt pass också. Fetman till trots. Tror det är bra att få lite variation på stråna. I dag var kärringtand godast och faktiskt riktigt hårda gamla strån av gräs med frövipporna kvar. Tror jag också är bra för magen.

Annars? Jodå, vi håller på att ta farväl av lilla mysiga stallet. Tänker ständigt och jämt att: jaha, nu ska vi inte svampa av här längre. Undrar var man gör det på nya stället. Och finns det slang där? Osv osv.

Juppe: det ordnar sig. Alltid.

Så länge det finns gräs finns det hopp.