Kurs för Toni och Bed&Box

Det här får nog benas ut på bloggen under ett par dagar. Vilken kurs!

Anton Pall Nielsen, Toni kallad, flög från Island till en gård utanför Linköping för att hålla kurs för tio ryttare. Får du chansen att gå kurs för honom? Gör det.

Jag kände mig som en katt bland hermeliner. De andra var jätteduktiga ryttare, men det schyssta med Toni är att han gav alla oavsett nivå lika mycket uppmärksamhet.

Juppe och jag fick hänga med i Sara och Messas släp, utan Saras hjälp hade det här inte gått. Efter tre timmar i bil, på slutet på en liten slingrig väg med mycket vilt på, så hamnade vi i paradiset.

På Roxtorp erbjuds Bed & Box. Trötta bortom sans och vett landade vi på fredagskvällen vid nyspånade boxar som det bara var att släppa in hästarna i, och en hage som väntade på besökare. Det enda vi behövde göra var att dela av hagen eftersom tant Messa skulle mörda slyngeln Juppe annars.

Om det regnade hela dagen? Har påven en rolig mössa?

Så här hade jag och Sara det i vårt lilla torp:

 På lördagkvällen efter en heldagskurs hängde det en påse på dörren, däri låg en chokladask och en påse clementiner med önskan om en skön och lugn kväll. Och hästarnas boxar väntade mockade och fräscha på sina gäster. Hjärtevärmande otroligt jättegulligt!

 Mitt bidrag till lördagskvällens brakmiddag, att fixa sallad. Sedan satt jag på min ömmande rumpa och tittade på när Sara fixade baconlindad kaninfilé med gräddsås, till det rösti. Är det här en matblogg undrar du? Närå. Men det behövdes en rejäl middag efter lördagen, och det här var ett mycket skönt ställe att landa på både för tvåbeningar och fyrbeningar.

 Världens mysigaste torpkök.

 Och världens mysigaste lilla vardagsrum. Sovrummet med järnsängar och tidstypisk tapet glömde jag ta bild på. Vi sov som stockar.

Yes, det här var guldkanterna under kursen. Eftersom jag verkligen är ett kursägg så hade jag tur som hade Sara. Det var nämligen inte lika kul att komma till kursgården.

Där fanns inga boxar lediga till Messa och Juppe, när vi frågade om hage så fick vi en GIGANTISK som låg långt bort. Att ta sig dit betydde en promenad uppför en jävligt brant backe och att korsa en väg.

Det var heller inte någon som kom och tog i hand, hälsade välkommen och visade runt.

Vi fick plaststolpar och tråd utpekade för oss, men ingen hjälp. Vi brakade genom vildrossnår och sly för att få till varsin ruta till Messa och Juppe. Vatten rinner genom hagen sa anordnaren. Men delar man av för att man måste så får såklart de där tvåbeningarna bära vatten uppför mördarbacken. Gah. Har jag inte fått en fastare rumpa efter den här helgen finns det ingen rättvisa.

Innan vi kunde åka hem på söndagen så skulle vi också ta bort tråd och stolpar. Inte det roligaste när man är dödstrött och har tre timmar i bil framför sig.

Det var ingen gemensam lunch fixad, heller ingen fika. Det skulle var och en ta hand om. Det var ett minus tyckte vi alla som gick kursen. Vi var ju liksom lite nyfikna på varandra, vi skrattade mycket och hade trevligt allihop. Stämningen var mycket god.

På lördagen red vi två pass, liksom på söndagen. Herrejesus.

Om jag börjar bakifrån, alltså med sista passet på söndagen så började lektionen med att jag inte tog mig upp på Juppe. Alla krafter var borta, benen var som stolpar som knappt gick att böja och ja, när jag försökte hoppa upp gled sadeln bara elegant runt till Juppes sida.

Jag sadlade om. Försök två avbröt jag när jag märkte att sadeln var på väg igen.

Toni dök upp som den barmhärtige samariten, så åt mig att kliva upp från andra hållet för att vrida sadeln rätt och så höll han emot. Om jag kom upp trots att Toni höll emot? Knappt. Han tittade på sitt kolugna sätt på mig och mig kamp mot tyngdlagen.

Hästen är för stor, sa Toni.

Näej, sa jag. Han är perfekt.

Tölta, sa Toni, och då gör både jag och Juppe honnör och töltar. Inget snack om saken. Jag och Juppe fick hjälp att hitta takten och uppmuntran i att skita i form och allt annat. Takt och ren tölt - prio ett.

Vi fick till det bra bitvis, och när vi inte fick det sa Toni - byt varv. Helt plötsligt stod liksom Toni i vägen för Juppe och mig. När Sara och Messa tickade på i prydliga små volter tillbaka så svävade jag och Juppe iväg i yviga svängar.

Tvärnit.

Det kostar extra att dräpa läraren, sa Toni.

Herreminje. Tur att Toni har humor. Kurskompisarna skrattade hjärtligt från åskådarplats, jag fick också uppmuntrande kommentarer från kursisarna när tölten satt.

Nu ska jag sortera mina hjärnrester, baka min kropp i bastun och återkomma på bloggen med mer om vad vi faktiskt lärt oss. Toni är rakt på sak, rättvis och kräver ett bra jobb. Det var absolut inte bara skratt och flams. Efter de där sanningarna som faktiskt sved lite så slätade Toni över med lite uppmuntran också.

Det ska vara roligt att rida.

Har du kul Bettina? ropade Toni när jag och Juppe flängde iväg i våra övningar.

Det brukar synas på mig när jag har kul, och det hade jag.