Som att rida en linjal

Underbar solig dag idag. Fridfullt i hagen. Juppe och jag har fått en rutin varje gång jag hämtar honom i hagen:

Om ni tittar åt svansen till fattar ni säkert.

Killgänget skrapar och krafsar i snön för att komma åt små gröna strån i backen. Det ser rätt förnöjsamt ut när de går och mojsar.

Snyggjuppe. 

Kung Ofsi. 

På ridbanan byttes förnöjsamhet mot idel diskussioner. På sandlådenivå.

Vi började med att bli osams om att Juppe absolut ska stå stilla när jag ska sitta upp. Det gjorde han inte. Jag har ENORMT svårt att komma upp när jag har vinteroverallen på mig.

Lite lättare blir det som jag står vid en lång pall som finns utanför stallet. Juppe bestämde sig för att den var jätteläskig. Varje gång jag kom i sitta upp position flyttade han ut bakdelen ... AAAAaaaaAAAAaaaaAAAAaaaa.

Varje gång blev jag jättearg och backade Juppe och började om från början. Vet inte hur många gånger det tog innan jag kom upp. Men stilla stod han.

Nu var jag svettig som en gris och hade inte behövt någon vinteroverall.

Glömde, innan jag satt upp gjorde vi övningar från marken.

Juppe försökte springa från jobbet på banan och var inte alls särskilt övertygad om att han behövde ha bakdelen med sig. När jag petade med spöt på aktern så tyckte han att han kunde springa jättefort, och var inte särskilt intresserad av att lyssna på mig.

Många volter blev det och några one rein stop.

Vi töltade i en åtta, ökade, saktade av, ökade igen. Försökte fatta vänster galopp, det tror jag inte gick.

Öh. Ja, och så hade nästan en timme gått. Vi var lika slut båda två. Då var det dags för mellis för grabbarna i hagen.

Jag har lovat mig själv och Juppe att vi ska jobba på banan och från marken minst en gång i veckan. Phu, så mycket mer kravlöst och glatt det är att stånka fram i skogen.

Friends? Friends.