En microvärmd lunch i stallet gav flashback

På mitt jobb har vi en friskvårdstimme i veckan.

Alltså en timme "ledigt" om man väljer att utöva någon form av fysisk aktivitet.

Jag ska spara ihop två veckors timmar och ta lektion för bästa Annika varannan vecka.

Slår jag ihop friskvårdstimmarna med en lunchtimme så får jag tre timmar dagsljus + lyxen av privatlektion + tid i stallet utan stress. 

Jag hämtade Juppe och ställde honom vid en hölunch.

Själv stoppade jag en låda i micron och när det sa pling och dofterna av mat spridit sig i sadelkammaren var jag tillbaks i min barndom.

Hur låter det på en skala? Gaggigt?

Dofterna tog mig tillbaks till "varm" mat som medtogs i mattermos till Färjestads ridskola i Karlstad.

Det smakade blä, men vad gjorde det.

Jag fick sitta och titta på större och tuffare tjejer i uppehållsrummet.

Jag blev aldrig en sådan där stor och rådig tjej som myndigt delade ut order och visste hur allting var.

Jag fogade mig i tingens tillstånd.

Det viktiga var ju hästarna.

Jag minns faktiskt min ridskola som ett bra ställe för djuren.

Jag har ingen aning om känslan skulle vara rätt i dag.

Vi hade en stor ridbana utomhus, det är den jag står vid på bilden. Ett stort ridhus.

Ett stenkast bort fanns en skog med en ridslinga. Där fick mer vana elever och medryttare braka fram.

Hästarna hälften av hästarna stod i spiltor (vansinnigt tycker vi i dag) och andra hälften i boxar. Det var de stora hästarna som var värda boxar.

Timmarna på ridskolan var en slags andlös väntan för mig.

En väntan på att få klappa på de underbara djuren. Få rida.  Få vara en ryttarinna.

Bilderna här ovanför visar att det är en speciell dag, jag har ingen aning om vad som var på gång (men färgmatchad var jag baskemig).

Kanske en låtsastävling, kanske en uppvisning. Annars hade pappa aldrig varit där med kameran.

Jag bodde i en lägenhet i nybyggda området Gruvlyckan i Karlstads utkant.

Att rida betydde att jag fick åka buss kanske tio hållplatser bort och sedan gå genom ett läbbigt industriområde.

På vintern var det mörkt och läbbigt. Ridstövlarna i gummi var kalla.

Väl hemma brukade jag vara grinfärdig eftersom det kändes som att tårna skulle trilla av.

Till slut fick man ju ändå rida.

Jag var blyg och vågade aldrig säga vilken häst jag ville ha.

Min ridfröken som kallades Gugge var ändå ganska rättvis och såg till att jag någon gång fick mitt favoritsto Cuda eller den rödhåriga och peppiga ponnyn Pia (vi vann skojtävlingar som innehöll valfri gångart mellan slalompinnar - hon visste att hon bestämde och att jag skulle klamra mig kvar).

Inte gav den där blygheten med sig, men jag ignorerade den så mycket jag kunde.

Jag höll fast vid ridskolelivet.

För oss "vanliga" elever som inte fick/kunde ta extralektioner eller ta ansvar för skötsel av en speciell häst var karriärvägarna eller möjligheterna begränsade.

Inte vet jag om dyrkan av hästarna var särskilt besvarad heller.

Men, men. Jag hade inget att jämföra med.

Begreppet "egen häst" fanns helt enkelt inte i min galax.

Det var det här som gällde.

En sommar åkte jag på ridläger.

Jo. Alla andra valde häst före mig.

Jag fick en 22-årig valack vid namn Robust.

Inte var det illa.

Vi gjorde vårt bästa. Temat var hoppning.

Uteritter ingick också. Spännande värre faktiskt.

Lägerlivet gick inte i min takt, jag hann inte kissa innan det var dags att ge sig av på långtur.

På en av galoppsträckorna, i en uppförsbacke pinkade jag helt enkelt på mig trots att jag var alldeles för stor.

Jag vägrade låtsas om att det hänt utan fortsatte som det inte hänt.

Kanske kollade inte de andra så mycket på mig.

Hästliv har nog alltid handlat mycket om det här för mig.

Goset.

Hur började ditt hästliv?

Jag fyller 52 i december och jag köpte min första häst för sex år sedan. :-)

Lilla middagsdansen i valackflocken

Juppes bästis Baldur I önskade mig artigt god kväll och en fin fortsättning på aftonen innan jag rullade iväg med bilen efter kvällens övningar med Juppe.

Baldur fick en tur ut i guds fira natur och Juppe fick hålla sig på ridbanan.

Det funkade okej. Inte världens bästa sprutt, men inte världens sämsta heller.

Sprutt ja, sa Baldur.

Han skulle strax hoppa ut till de andra grabbarna i sin hage, däribland Juppe.

När Juppe hoppade ut i hagen hade hö-högarna precis ransonerats ut efter rang i flocken.

Antar jag? Antar att bland annat rang betyder vilken hög man tar.

Kolla här. God hög precis innanför grinden.

Borde vara första och bästa högen?

Duger icke! sa Juppe.

Han styrde kosan mot Baldur II hög. Kompisen han precis kamperat med på ridbanan.

Buff. Bort.

Då ville Baldur II ha Dunyrs hög istället.

Någon rättvisa får det vara.

Nu räckte det inte med det. Fengur skulle puts väck också.

Och Fengur på Viggo.

Och så vidare, och så vidare hela varvet runt.

Det slutade med att Dynur fick största och finaste högen vid grinden.

Alltså den som Juppe började middagsdansen vid.

Det är verkligen Dunyr väl unt.

Fast lite obegripligt blir det hela för en stackars människa som står och tittar och som försöker förstå vem som bestämmer över vem.

Det kanske är så att Juppe fick flytta på Baldur II bara för att jag stod och tittade på. Baldur II är lite svag för mig nämligen. Inte för att han har något för det, men ändå.

Jag fick middag utan att behöva flytta på mannenvännen.

Katterna flyttade däremot på mig medelst svaga pip som antydde att de aldrig i sitt liv fått mat (gick bra, de fick en andra omgång middag).

Jag vill avelsvisa Titania

(En av alla ambitiösa pållar på Strömsholm, med duktiga ryttare)

Titania från Bäjeby Gård är ju faktiskt bara fyllda ett.

Inte hindrar det mig från att smida storslagna planer.

I somras var jag och chefen iväg på avelsbedömning på Strömsholm.

Jag frågade på Sif Avels facebooksida om det var okej att komma och titta.

Hur ska man veta?

Det var okej.

Kanske var vi lite väl närgångna när vi tittade på exteriörbedömningarna i ridhuset. Men vi vet inte säkert. Allt var lite luddigt.

Det hade varit fantastiskt roligt att få höra vilka poäng varje häst fick och på vilka grunder. 

Det hade varit lärorikt!

På facebooksidan Avelsbedömningar i Sverige kan man ändå gå in och läsa lite mer. Bilder finns där också.

I mitt arma huvud slåss jag redan med hela listor med för och emot att avelsvisa sin häst.

Vadå emot? kanske någon tänker.

Jo, då tänker jag på unga hästar som tränas hårt och som slutar tycka att det är roligt att hänga med människor. Säg inte att det inte har hänt, för det har det. Precis som människor kan gå in i väggen kan hästar tappa tron på sig själva och samarbetet med tvåbeningar.

Det kommer aldrig att hända Titania.

Självklart har jag redan också börjat göra upp listor med människor som jag skulle ge förtroendet att träna och rida för avelsvisning. Listan är rätt mager får jag medge.

Jag tror inte att jag vill visa henne själv.

Lugna ned mig?

Nej, det ligger inte för mig.

Om Titania kommer att vara tillräckligt "fin" för att visa?

Jo. Absolut.

Jag tänker också på någon avelsguru som sa att det är bra med en bredd på visningarna.

Egentligen skulle väl alla hästar visas. :-)

Fördel med visning då?

Först och främst tänker jag på Titania. Om hon någon gång ska säljas så är det till hennes fördel att vara visad och även till hennes fördel att vara välutbildad.

Om hon någon gång får ett föl eller flera är det en fördel för fölen om mamma är visad.

Om jag nu lutar mig tillbaks och väntar på att hon ska bli tillräckligt gammal?

Mjoaaaohooaa. Jag har ju inget val. Men under tiden kan jag ju läsa på så mycket som jag bara kan.

Heimir Gunnarsson och Sif Avel har gjort en alldeles utmärkt sammanställning över Islandshästens exteriör, avelsmål och avelsbedömning. Följ länken så hamnar du i den.

Tack vare den sammanställningen förstår jag mer om vad som anses vara ett "vackert huvud" och en "välrest hals". 

Jo, jo. Jag kommer nog att ha att göra ett par år till innan det är dags för Titania.

Bra det.

Lömska planer: Så ska Juppe bli en höstlig enhörning

Tänk att man glömmer så fort.

Eller - tur att man glömmer så fort.

I dag orkade jag åka till stallet efter en höstförkylningsattack.

En stallkompis hade lämnat ett meddelande: Vingar lämnade på din plats.

Älskar stallkompisar som förstår mitt behov av att vara barnslig och - kreativ. 

Tack Lisbeth!

Nej, jag tror till och med att de förstår behovet av att ha oförbehållsamt roligt med sitt djur.

Varför ska jag kalla det barnsligt?

Om vingarna bara var ett lån får jag köpa nya . . .

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att Juppe skulle ha åsikter om de små vingarna.

Men si, det hade han.

Vingarna var helt okej när de låg på hinken med skötselprylar.

Där kan vara så mycket tok.

Men när vingarna som kröntes av vitt dunigt LUDD följde med ut på ridbanan blev de livsfarliga.

Juppe darrade i kroppen och vägrade vara nära.

Tänk så långt vi ändå hunnit.

Vi följde vår rutin som vanligt.

Jag har hört om hästar som tycker att allt som hör ihop med matte/husses kropp är okej.

Juppe är tvärtom. Jag får hänga det "farliga" på till exempel ett staket, så närmar vi oss tillsammans.

Från fnorkigt livrädd till sammetsögt mycket nöjd med sig själv och mycket duktigt klappande det läbbiga med överläppen tog det kanske en halvtimme.

Det är bra.

Det tyckte Juppe också.

Han stod mycket självmedveten och blev klappad med vingarna på ryggen och tyckte att han var fantastisk. Allra minst fantastisk.

Det tycker jag också.

Och det här är bara preludiumet.

Här har jag hämtat min inspiration.

Det blir kul Juppe, jag lovar. <3

Lite grinig, lite svartsjuk

Vad ska jag säga. Livet rullar på.

Jag har fläckvis varit jättetrött och fläckvis jätteglad för att det finns en Matilda att dels ta uterittslektioner för (slippa tänka, bara göra) och dels en Matilda att hyra in som ryttare någon dag i veckan.

Det blir också vidareutbildning av min kompis.

Nu rycker Matilda in i lumpen. Vojne, vojne.

Jättebra för henne, inte bra för mig och Juppesnupp.

Vi har kört rätt hårt ändå och fått mycket bra att tänka på.

Tänka på? sa Juppe.

Du sitter ju bara där och är.

Inte längre, sa jag strängt. Det är massor att hålla reda på. 

Överlinje och din mage, som om det inte skulle räcka med min egen. 

Och så vidare, och så vidare.

Vi har att göra.

Jag njuter för det mesta av min kompis, även om han faktiskt varit lite sur på sistone.

Jag tror att det beror på att han får jobba ordentligt nu. Ta i ända från magmusklerna.

Grin-Juppe skvätter bort snällare och försynta hästar i sin väg när han kommer för att möta mig vid grinden.

Juppe försökte köra samma stil med den här killen.

Bästis-Baldur.

Han är så himla rolig, jag vet ingen häst som har ett så lugnt självförtroende som han har.

Juppe är diplomaten som alltid ställer sig in hos alla.

Baldur kliver ofta runt ensam i hagen. Nöjd.

När han behöver flyttar han på semibossen Fengur utan problem.

När Juppe blir på gnabbigt humör tittar bara Baldur på honom.

Sedan hör man Juppe gå och muttra åt alla Baldursbrån i hagen.

Gullfisar.

Det är så kul att hänga med på ett litet hörn i deras hagliv.

Och Juppe och jag gnabbas vi med. Senast i dag på ovalen.

Senaste ridpasset fick Juppe megaberöm av Matilda.

Jag såg med en gång att han tänkte "aha, är det du som ska hoppa upp" när jag hivade fram sadel.

Vi har nog en del diskussioner framför oss. Tur att vi är lika gnabbiga båda två då.

Naf citronella-tag: hjälper inte mot flygfän

När Juppe flyttade till sommarhagen kostade jag på honom (okej, mig också) ett paket med NAF:s citronella-tag.

Det är små silikonpluttar fyllda med citronellaolja.

Sur citron = flugorna flyr tänkte jag.

De flesta butiker verkar ta 189 kronor paret.

Äh.

Det är alltid kul att prova något nytt mot flygfän varje säsong.

Det här var ett riktigt bottennapp.

Pluttarna som jag fäste i Juppes grimma när vi var ute och promenerade bland flugor och mygg i skogen luktar mest en blandning av babypuder och citrondiskmedel.

Icke en fluga blev förskräckt.

Ändå var jag riktigt noga i början av sommaren: tog av pluttarna efter varje promenad eller ridtur och lade tillbaks dem i sin lilla plastpåse för att de skulle hålla längre.

Bah.

Det blir inte några nya citronella-pluttar.

Har du testat?

Håller du med?

Vind + stubbåker = lus på tjärad sticka

Solen sken. Friska vindar svepte fram över fälten runt Bäjeby gård.

Man glömde nästan att termometern visade på 27 (!) grader, åtminstone termometern i bilen.

Så långt ögat nådde - fräsräserstubbåkrar.

Wohooooo!

Nu tycker jag att du fullständigt ska lugna ned dig, sa Juppe då.

Okej, okej, okej, sa jag.

Vi går in på trygga ovalen först, värmer upp lite. Kollar läget.

Sedan - wohoooo!

Blåser det inte väldigt mycket?

Hör man spöken då när de kommer?

NEJ! vrålade jag. Det är det som är det fina i kråksången. Det slipper man.

Mjaha.

Spring du först då, sa Juppe.

Aldrig i livet, sa jag. Jag har ju en prima ridhäst här.

Ett ståtligt djur med väldans långa fina ben och en stark rygg.

Prima riddjur? sa Juppe.

Mjaha.

Nej. Vi flög inte fram.

Det kanske kommer.

Vi skrittade i alla möjliga böjar och svängar över stubben.

Till slut blev vi så modiga att vi travade.

Det gick inte att hålla rak kurs.

Jag försökte dubbelkolla min kropp och Juppes kropp och peta med spö både här och där och halvhalta uppåt och titta uppåt och driva och ujujuj. Vi ormade fram, ibland klingade Juppes skor mot varandra. Det är det värsta jag vet.

Vi knogade trots allt på.

Jaså, det gjorde VI, sa Juppe.

Så bra VI är då.

Jajemen, sa jag. Mest du förstås.

Och vet du vad. Nästa gång vi rider på stubbåkern så tror jag det går galant.

Mjaha, sa Juppe.

Jag ska tänka på saken.

Så. Nu har jag tänkt färdigt.

Men vad blev det för tanke tänkt då? undrade jag.

Det blir en överraskning, sa Juppe.

Nåja.

Våra kringelkrokar tog i alla fall över 50 minuter.

Eftersom det regnat så var det hårt jobb för Juppe med det mjuka underlaget. Bra det.