Vind + stubbåker = lus på tjärad sticka

Solen sken. Friska vindar svepte fram över fälten runt Bäjeby gård.

Man glömde nästan att termometern visade på 27 (!) grader, åtminstone termometern i bilen.

Så långt ögat nådde - fräsräserstubbåkrar.

Wohooooo!

Nu tycker jag att du fullständigt ska lugna ned dig, sa Juppe då.

Okej, okej, okej, sa jag.

Vi går in på trygga ovalen först, värmer upp lite. Kollar läget.

Sedan - wohoooo!

Blåser det inte väldigt mycket?

Hör man spöken då när de kommer?

NEJ! vrålade jag. Det är det som är det fina i kråksången. Det slipper man.

Mjaha.

Spring du först då, sa Juppe.

Aldrig i livet, sa jag. Jag har ju en prima ridhäst här.

Ett ståtligt djur med väldans långa fina ben och en stark rygg.

Prima riddjur? sa Juppe.

Mjaha.

Nej. Vi flög inte fram.

Det kanske kommer.

Vi skrittade i alla möjliga böjar och svängar över stubben.

Till slut blev vi så modiga att vi travade.

Det gick inte att hålla rak kurs.

Jag försökte dubbelkolla min kropp och Juppes kropp och peta med spö både här och där och halvhalta uppåt och titta uppåt och driva och ujujuj. Vi ormade fram, ibland klingade Juppes skor mot varandra. Det är det värsta jag vet.

Vi knogade trots allt på.

Jaså, det gjorde VI, sa Juppe.

Så bra VI är då.

Jajemen, sa jag. Mest du förstås.

Och vet du vad. Nästa gång vi rider på stubbåkern så tror jag det går galant.

Mjaha, sa Juppe.

Jag ska tänka på saken.

Så. Nu har jag tänkt färdigt.

Men vad blev det för tanke tänkt då? undrade jag.

Det blir en överraskning, sa Juppe.

Nåja.

Våra kringelkrokar tog i alla fall över 50 minuter.

Eftersom det regnat så var det hårt jobb för Juppe med det mjuka underlaget. Bra det.