Tänk att man glömmer så fort.
Eller - tur att man glömmer så fort.
I dag orkade jag åka till stallet efter en höstförkylningsattack.
En stallkompis hade lämnat ett meddelande: Vingar lämnade på din plats.
Älskar stallkompisar som förstår mitt behov av att vara barnslig och - kreativ.
Tack Lisbeth!
Nej, jag tror till och med att de förstår behovet av att ha oförbehållsamt roligt med sitt djur.
Varför ska jag kalla det barnsligt?
Om vingarna bara var ett lån får jag köpa nya . . .
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att Juppe skulle ha åsikter om de små vingarna.
Men si, det hade han.
Vingarna var helt okej när de låg på hinken med skötselprylar.
Där kan vara så mycket tok.
Men när vingarna som kröntes av vitt dunigt LUDD följde med ut på ridbanan blev de livsfarliga.
Juppe darrade i kroppen och vägrade vara nära.
Tänk så långt vi ändå hunnit.
Vi följde vår rutin som vanligt.
Jag har hört om hästar som tycker att allt som hör ihop med matte/husses kropp är okej.
Juppe är tvärtom. Jag får hänga det "farliga" på till exempel ett staket, så närmar vi oss tillsammans.
Från fnorkigt livrädd till sammetsögt mycket nöjd med sig själv och mycket duktigt klappande det läbbiga med överläppen tog det kanske en halvtimme.
Det är bra.
Det tyckte Juppe också.
Han stod mycket självmedveten och blev klappad med vingarna på ryggen och tyckte att han var fantastisk. Allra minst fantastisk.
Det tycker jag också.
Och det här är bara preludiumet.
Det blir kul Juppe, jag lovar. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar