Hejdå ridrädsla!

I går hämtade jag en riktigt stissig Juppe ur hagen.

Han har bestämt sig för att det bor minst - och jag säger minst - ett läbbigt monster i skogen som ska avverkas bredvid valackernas sommarhage.

Med ögon som tefat följde han mig tveksamt men snällt mot grinden.

Just det där med att gå ut genom grinden tycker jag är ett mindre trevligt moment när man har en rädd Juppe i andra änden av grimskaftet.

Jag ser bilder av hästben med skador av eltråd för min inre syn.

Så är det bara.

Eftersom Juppe övade på att visa underhalsen brydde jag mig inte om att borsta och pyssla.

Det blev krafs, krafs, sadel på.

Jag ville inte hoppa upp i skogen där det läbbiga finns, så vi gick en bit.

Skutt upp.

Juppe var som en dynamitgubbe av panikerande slag.

Men - som genom ett under så kände jag mig som en liten buddha.

Överallt runt omkring mig såg jag härliga fält med skördad vall.

Finfina ytor att skena på.

Och jag har bestämt mig: Bjuder Juppe på fart och fläkt ska jag tacka och ta emot.

När Juppe var som värst spänd och rusig så puttade jag på rumpan för att säga åt bakbenen att vara med också, och så en liten sidoflytt på det.

Och si - hästen frustar!

Han förstod vad han skulle göra och blev både lugnare och gladare av beröm och förtjusta matteskratt.

Det bjuder jag så gärna på.

Jädrar i min lilla låda vad jag fick fart.

Det blev ett intensivt pass, men bra. Det gick också att ha långa tyglar en liten snutt på hemvägen för att hämta andan.

Sista mördarbacken tog vi i tölt istället för galopp. Valde bort galoppen eftersom det bor monster i skogen. Tölt är kontroll för mig och Juppe.

Han jobbade så fint ända till toppen av backen och blev faktiskt inte alls farligt andfådd.

Jag hoppade av och så gick vi och småpratade om att det faktiskt inte finns troll och sisådär.

Juppe pillade i sig så många klöver han hann och jag myste.

När vi närmade oss hagen blev det samma sak igen.

Juppe såg olycklig ut, men gick snällt igenom och väntade på att jag skulle haka fast grinden.

Så fort jag fick av grimman så FLÖG han tillbaks till flocken.

Jag traskade snällt efter med mina tre förberedda morotsbitar.

Juppe stod gömd bakom farbror Frami och såg ut att skämmas lite när jag kom.

Klart han fick sina godisar.

Nej, jag tycker inte att det är besvärligt att ha en "känslig" häst, jag tycker mest synd om honom.

Juppe gör ju allt jag ber om, att han inte alltid orkar med när jag inte är på topp och kan läsa av på en sekund när jag inte är på topp är ju inte hans fel.

Att bli arg på en häst som ser troll - aldrig.

Det gör bara att jag älskar honom ännu mer. Jag älskar att jag har en häst som det händer så mycket på insidan av.