Så här gick det på Sleipnirs vårtävling

Det är det här som gör det värt att tävla för mig: domarkommentarerna.

Jag och Juppe fick skjuts till Sleipnirs vårtävling av Jessica och Ess.

Min klara ambition var - sken är okej, pass är okej, rumba är okej, rodeo är okej - bara jag försöker rida och inte bara sitter där som ett mähä.

Domarkommentarerna spretar.

Jag är överens med alla domare.

Vi var ojämna.

Juppe och jag var inte riktigt överens.

Men - vi hade faktiskt kul! Jag hade på mig nya islandströjan som Karin stickat åt mig. Den blev perfekt ton i ton med Juppes man. Bara en sån sak (inte för att det är viktigt att matcha, he, he).

När Juppe släppte stretet fläckvis så frustade han. Han kände sig duktig.

När han fick två rosetter för TVÅ insatser i både T8 B-final och V5 B-final så tyckte han inte att det var mer än rätt.

Orangea var de också.

Bäst av allt. Jag kände inte skuggan av oro i magtrakten.

Jag tror tävlingsfebern har släppt nu, i alla fall det värsta av den.

Jag kan sätta mina egna mål. Så är det med det. Även om alla i min omgivning inte var överens med mig om att det är ett finfint mål att acceptera sken istället för mesproppsridning.

Nu kan vi börja fila på resten.

Energin och framåtbjudningen.

Team-känsla.

Gemensam glädje.

Den här tävlingen var jag ett halvt mähä, men det är faktiskt bättre än hundra procent mähä.

Det finns en grej till som är underbar.

Juppe känns så stark. Han blev grinig när det var dags för B-finaler (två direkt efter varandra, jag kunde stanna på collectingring). Lunchluren missade han också, för då virrade vi runt och försökte förstå när vi skulle tävla igen.

Men aldrig att han kändes slut i rutan.

Han ville bara diskutera nödvändigheten i det där med att sprätta runt varv på varv igen på ovalen.