Sex år med en mycket älskad häst

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja med att sammanfatta sex år som hästägare.

Att vara hästägare är väl som med allt där hjärtat är med, ett äventyr med hjärtat som insats.

Juppe har ju varit väldans sjuk.

Nu är han väldans stark och frisk.

Daltar jag eller mjuknar i ett hörn så finns det en Juppe där som snappar läget snabbare än jag. Nejdå, Juppe är en superschysst häst. Men han är också en smart häst som tar chansen att styra och ställa där han kommer åt. Eller kommendera mer godis.

Skulle jag aldrig göra, sa Juppe.

Ser du liksom hur musklerna spelar under min underbara päls i det här ljuset. Kolla mot bogen till. Visst är det väl ändå rätt maffigt?

Öh, jo, sa jag.

Klart en Juppe fick morötter en masse. Klart han fick inspelad skönsång från kusin Micke som jag lunchade med i dag.

Klart en Juppe vet att han är värd allt det där.

För det är han ju.

Nu blir det spännande för Juppe OCH mig att skruva upp kraven lite, alltså kraven på träning. Och lydnad. Och takt och lite till.

De här åren har gått så himla fort, jag skulle faktiskt vilja att tiden gjorde en halvhalt eller två så att jag riktigt hinner att njuta av varje dag.

Jag tycker allt går så fort, arbetsveckor och stallkvällar och barn som blir mer och mer vuxna och barnbarn som växer som ogräs. Jag hinner inte riktigt med allt som jag vill.

Men sånt skiter en Juppe glatt i. Han tar varje dag som den kommer och njuter fullt ut.

Jo. Hästar kan fnissa.