Vad gör väl lite vind-darriga nerver?

Jag kommer!

Juppe satte full fart i dag när han fick syn på mig och spurtade från nedre hagen upp till övre och grinden där jag stod.

Om hjärtat smälter?

Jajemen.

Något är det just nu. Det var storögt och nervigt och hispigt.

Men, men. Man är väl van.

Jag borstade länge och väl och när Juppe fått lite mat i majsingen gick det bättre att prata med honom.

Vi fick ett bra pass på ovalen.

Jag tror att han dels kör lite med mig. Han vet att mina nerver kan gå i kras, så lite glutt och lite hisp kanske gör susen?

Nej. Det gör faktiskt inte det.

Jag började skratta när han körde igång.

Då stelopererade han halsen istället.

Det funkade inte heller så bra. Då blev det tölt i öppna åt alla möjliga håll.

Jag måste lära mig att vänligt men bestämt påpeka att vi faktiskt är på jobbet när vi är på jobbet. För Juppesnuppen frustade faktiskt och kände sig väldans nöjd med sig själv när vi väl joxat färdigt och ägnade åt oss det vi skulle ägna oss åt.

Det gick jättebra att gaaaaasa i tölten, det var värre med lågt tempo. Då sa det sprutt och så fick han motorstopp. Men kul ändå att han tyckte det var kul att tölta fort, jag tror vi börjar få upp farten lite grand.