Ibland är man ju bara aptrist som matte. Och man inser det.
Samma visa dag ut och dag in, inget nytt och skojsigt att hitta på.
Slut på trampade tår och sura miner.
Vi inledde kvällen med tvätt av Juppes huvud, bog och hals. Kul för mig.
Sedan tog vi en promenad. Kul för Juppe.
Men - jag ville inte vara med om att få axeln ryckt ur led eller tårna mosade, så vi höll disciplin från början.
Först när Juppe slappnade av och inte stretade blev det belöning = äta grönt gräs.
Vi tittade på kossemossorna som precis flyttat in i sommarhagen.
Vi lekte Följa John.
När Juppe fattar vad han ska göra har han jättekul. Jag med!
Två steg fram, smyg, smyg. Och en häst bredvid som gör likadant.
Rivstart - springa som en tok. Tvärstopp. Friskt promenadtempo i fem steg. Tvärstopp. Backa fem steg.
När Juppe gav sig hän och bara hade vår lek i huvudet fick han käka.
Jo, den där dressyrboken mannenvännen lånade åt mig på bibblan. Jo, jag SKA läsa den.
Men i början står det något i den här stilen: / . . . och så finns det några ljuvliga personligheter som man kan tillåta ha några olater . . ./
Så är det verkligen. Men jag vill ha tårna i behåll.
Nu kör vi lite lydnad ett tag, snart nog glömmer både jag och Juppe våra ambitioner. Vi gör ryck. Det som är skönt är att det inte tar så lång tid att "rätta till" det jag inte trivs med. Nu går det lite på rutin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar