Tacksamhet: ny lista

Hö, hö. Jag sprang fort som vinden. Köttbullen trillade nästan av bara av fartvinden, skrockade Juppe efter kvällens insats på ovalen.

Tänk vilken tur jag har som faktiskt kan gå från min arbetsplats till stallet.

Nu gör jag inte det, jag tar bilen. Men ändå.

Det var ljuvliga sex minus sisådär och knarrig härlig snö på backen. Bra fäste helt enkelt.

Juppe och jag var ensamma på ovalen och kunde koncentrera oss på oss själva.

Tänk så bra det blev från start. Fin skritt, trav där Juppe fick värma upp och faktiskt hjälpa till med det där med balans.

Galopp i båda varven och en tölt efter det som kändes riktigt, riktigt, riktigt fin.

Då behöver inte en Juppe jobba mer än i en halvtimme.

Han var så nöjd med sig själv.

Jag var nöjd med honom.

Och mig själv.

Japp. Livet är fint en tisdagkväll i januari.

Tacksamhet då:

Juppe är först på listan.

Sedan kommer härliga nya jobbarkompisar. Min nya parhäst sa - i dag var jag grinig. Då sa jag: jag med. Så skönt att kunna vara sig själv på jobbet. Nä, jag menar inte sig själv som grinig, men att kunna vara ärlig. Ibland är man bara trött.

Tre: att komma hem till två keliga mellangrå katter och en mellangrå mannenvän som står och lagar revbensspjäll så det doftar i hela huset.

Fyra: att veta att man ska gå på bio på torsdag med yngsta dottern.

Jamen, det räcker så.

Stallkatten Mango:

Ska jag behöva göra ALLT i det här j-la stallet!

Jag står inte ut.

Jag måste övervaka häst på häst på häst på häst och kolla att de äter upp maten.

(Hö, hö, hö, sa Juppe igen).