Juppe Lejonhjärta och månskensritten

Bakom den här hagen och bakom vårt stall finns en härlig vall som vi får rida på när backen är frusen och det goda gräset fått ett skyddande täcke av snö.

Ikväll fick vi sällskap av fröken Vinka o Co.

Vinka sa bara sådär; Ska ni hänga med?

Klart vi gjorde.

Månljuset kämpade för att komma igenom grådiset. Juppe den token frustade när han såg hur Vinka knogade på framför honom.

Någon gång såg pållarna ett troll, Juppe tittade intresserat och höll sig på rätt sida av Vinka.

En underbar kväll igen.

Vi har tur som har våra hästar och vårt intresse.

När hjärnan fotar ett gnistrande snötäcke på en snövall och spelar in ljudet av hovar som kliver i snö då har man något att idissla på när det behövs.

För att inte tala om nöjet att kunna prata ifatt lite om livet och det och så en vinterkväll och kunna dra in doften av nylagad mat från ett hus i slutet av vallen och ljudet av frustande pållar.

Mysigt är det också att stå och tjuvkika lite på lektioner som pågår.

Det tror jag alla pållar tycker.

Det är nästan så jag tycker att det är bra att det inte finns något ridhus. Inomhus är jag så det räcker.

Tur att vi hade livvakt, sa Juppe.

Tänk om tigrarna hade gått till attack. De där små, fyrfota tigrarna som gnäggar otäckt (grannens shettisar).

De är spppppöööööökkkkklikt snabba, fortsatte Juppe.

Eller hur, sa jag.

Och myspys-stund femtielva från kvällen.

Stunden när pålle eftertänksamt står med överläppen tryckt mot min panna och andas.

Han bjöd på varm puff efter varm puff mot mitt ansikte.

Han stod så länge och jag satt kvar och njöt.

Jag undrar så vad jag är för Juppe.

Något konstigt ohästigt alldeles säkert. Men kanske något mer och ganska vänligt?