En ganska olydig tävlings-Juppe

Min nervositet visste inga gränser i dag när vi landade på Björsbo för Aramotakeppni.

När jag tog första klivet ut ur bilen fick jag ögon-migrän och kunde knappt se något.

Man får skratta. Jag tycker att jag är ganska rolig.

(Alla foton Kennet Strandberg - tack för fotohjälp!) 

Jag är nöjd med:

Uppvärmningen. Den gick hyfsat. Vi travade längs grusvägen och Juppe frustade trevligt.

Sällskapet.

Hejaklacken (fasen vilket jädra stall vi är, vilken sammanhållning vi har).

Saker som vi får jobba rejält med tydligen:

Lydnad.

Mer lydnad.

Mitt huvud.

Juppes bakben.

Spruttet.

Sonja och Dokka vara coola och gjorde ett bra jobb, vuxen open blev en så stor grupp att den delades i två grupper. Sonja red i grupp två.

Jessica och Ess red i samma grupp som mig och Juppe.

Fläckvis var det faktiskt ganska hemskt där på banan.

Nej, nej. Inte hemskt som i - nu sticker Juppe. Det är jag aldrig rädd för på ovalen.

Däremot dök vartenda problem som vi någonsin haft upp igen.

Juppe fick aldrig fart på bakbenen, de låg två kilometer efter oss. Jag började svaja i midjan i desperation när jag försökte få en jädrigt motspänstig Juppe att forma sig något efter ovalen.

Han blev styv och bjöd verkligen inte på någon snygg tölt.

Kort sagt, det gick jädrigt krattigt.

Härligt avspänd pålle i förgrunden.

Spänd ank-matte på spänd häst i bakgrunden.

Jag lyckades aldrig dra in svansen på mig och få sprutt på Juppe.

Jädrigt irriterande.

Sedan hade jag rätt kul ändå. Det kändes så galet att vara tio hästar inne på banan.

Skulle gärna ta en dejt med tio hästar på ovalen varje helg, så kanske vi vänjer oss. :-)

Det enda som hjälper är ju att öva. Och öva lite till.