Vi är redo för Áramótakeppni!

Jag är helt hög på nöjdhetshormoner.

Jag kan inte gå utan jag strutt, strutt, struttar fram.

Vilken häst jag har!

Ikväll fick jag och Juppe privatlektion för Annica, med sikte på att jag och snuppeluppen ska vara med på Áramótakeppni på Björsbo 29 december.

Egentligen vågar vi inte vara med i galna tävlingar där alla släpps lös på banan samtidigt och vinnarna gallras ut i tre omgångar.

Vansinnigt.

Annica hjälpte oss att hitta ett bra sätt att värma upp på. Det kändes så bra och tar max en halvtimme.

Jag och Juppesnupp tänkte oss helt enkelt att vi red på en åkerkant eller en grusväg och körde vår rutin där. Skit samma att grusvägen helt plötsligt blev ganska fyrkantig och kort.

Vi tänkte bara att grusvägar är härligt och räcker till.

Kliv, kliv, kliv så har man gjort en skänkelvikning åt ena håller. Och häpp åt andra.

Och traven kan man ju skita i att försöka få se pampig ut från start. Balansen får Juppe greja, långa tyglar och FRAMÅT bara.

Och se. Både Juppe och matte frustade.

Då var det dags för ovalen.

Juppe var härligt j-la övertaggad. Kanske jag med litegrand.

Vi bröt tölten och brände iväg i galopp bort från stallet.

Oj, tänkte jag. Nu sticker han.

Och så tänkte jag därpå det fantastiska:

Jaha. Okej då.

Och visst kunde jag bromsa Juppen med visst besvär. Beställa tölt och få en bergsprängartölt (med våra mått mätt) där Juppe slog sig fram med pampiga framben och urstarka stockar till bakben.

Det är där jag börjar skratta. Jag kan inte låta bli, det bara bryter fram.

Jag älskar min häst och känslan när allt bara dundrar vår väg.

Då lägger man upp ett mullrigt vansinnesskratt.

Kan det kanske skrämma slag på någon på tävlingen? Hoppas.